fredag 26 augusti 2011

Inte längre salongsfähigt

Vi vara ifrån Afrika, vi vara svarta som natten.
Och hur vi tvättar och hur vi gnor med både tvål och vatten.
Vi lika svarta är ändå för negerbarn ska vara så.
Vi vara ifrån Afrika vi vara svarta som natten.

Och vårans pappa kungen är, uti negerlandet.
Och kom och se på djuren där, alla i som kan det.
Krokodiler, apor små, elefanter med snabel på.
Och vårans pappa kungen är uti negerlandet.

När vi för lite se'n talade om gamla scoutvisor — och andra klämmig sånger — kom jag att tänka på ovanstående sång. En sång som jag aldrig någonsin sjungit, men det finns med i scoutsångbokensom är tryckt så sent som 1962 (vilket många förmodligen tycker var i hedenhös).
Den får mig att tänka på Pippi Långstrumps pappa negerkungen — som inte skulle passera i dag. Astrid Lindgren lär ju ha fått idén från en verklig händelse — en svensk som hamnade på Tabár där han faktiskt blev kung. DN hade en artikel om det för många år se'n — och Svenska Journalen hade sommaren 1931 en artikel om kung Petterson, varifrån jag hämtat de här bilderna.



Och Edith Unnerstad har i sin bok "Pysen" ett kapitel som jag undrar om det möjligtvis skulle strykas i en nyutgåva.
Moster Bella ber Pysen om hjälp:
"Jo, jag skulle vilja att du hörde efter hos urmakaren om min klocka är rengjord än."
Pysen ta' sin kälke och travar iväg till "surmakaren" för att hämta klockan. Där blir Pysen imponerad av allt han ser och så utspinner sig följande samtal:

Så börjar han polera moster Bellas klocka med en liten trasa. Den var alldeles röd.
— Vad är det där? frågar Pysen.
— Det heter krokus, sa herr Lilja.
— Farbror skojar, sa Pysen och fick roligt. Jag vet nog att krokusar är blommor jag. Men säj, farbror, vad har farbror doppat den där trasan i så att den blev så där röd?
— Ska jag verkligen tala om det? sa herr Lilja. Men det är en hemlighet, förstår du.
Pysens ögon blev runda. Han tyckte det var spännande med hemligheter. Han nickade.
— Vad är det? viskade han.
— N e g e r bl od, sa herr Lilja.
Ja, han sa verkligen n e g e r b l o d. Det skulle väl ingen ha trott om herr Lilja. Och det såg nästan ut som om han själv blev häpen över att han sa det. Men fråndet ögonblicket var det som Pysen började tycka att herr Lilja var underbar. N e g e r b l o d.
Pysen stirrade andäktigt på den röda trasan.
— Är farbror sjörövare kanske? frågade han försiktigt.
— Inte direkt, sa herr Lilja.
— Är det för att det är negerblod som detblir så blankt? sa Pysen.
— Just det, sa herr Lilja allvarligt.
— Kan man inte ta vanligt blod? sticka sig i fingret, eller näsblod eller så?
— Det kan man förstås, sa herr Lilja. Men det blir inte samma glans. Inte riktigt. Och ser du, jag tycker om att göra saker riktigt blanka.
Pysen gick runt och klev in bakom disken.
— Vad nu då, vart ska du ta vägen? frågade herr Lilja.
— Var har farbror den därnegern? viskade Pysen.

5 kommentarer:

  1. Just det! Det är inte salongsfähigt.
    Och Sigrid skulle med säkerhet ha fått raderna raderade i en granskning.
    Ändå hörde jag igår på ett program (i förbifarten när Uffe tittade på tv-n) att någon berömd känd sångare i London hade fått veta av en av de kungliga i Storbritannien att han inte lät som en svart man utan som vem som helst.
    Stjärnan som jag inte alls vet vad heter, visade med gester att vad kan man göra åt dumma människor?
    Otroligt, i dessa tider. Det går långsamt framåt.

    Karin

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Somliga tror kanske att man på grund av sin position kan säga vad som helst.
    Men jag tror nog att det sägs väldigt mycket "opassande" saker i stugorna, utan att man för den skull menar något illa. Gamla uttryckssätt lever kvar länge.
    Nyligen diskuterades ordet neger - eller the N-word, som de pryda amerikanerna säger - på ett bokforum. I Latinamerika anses inte ordet det minsta opassande, så en kvinna från Argentina blev vänligt men rejält åthutad när hon använde Christies originaltitel Tio små negerpojkar!
    Om man kunde få folk att uppföra sig hyfsat istället för att slå ned på orden vore nog mycket vunnet.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Denna visan brukade min mamma sjunga när jag var liten. Jag kom bara ihåg vissa rader och jag har letat efter denna så länge. Hur kommer det sig att du kan den?

    SvaraRadera
  4. Petra,
    Upptäcker först nu att du kommenterat, det måste ha varit när något hakade upp sig och jag inte fick meddelande om när någon kommenterat. Ursäkta!
    Egentligen kan jag inte sången, men den råkar stå i en sångbok som jag har.
    Margaretha

    SvaraRadera