onsdag 6 december 2017

Adventsläsning

Young woman reading at a table in light of the kerosene lamp
 Leopold Carl Müller

Hur mysigt det än synes med fotogenlampor, så är jag oändligt tacksam för elektricitet — inte bara för att det gör det enklare att läsa, utan för allt annat som jag inte vill vara utan, rinnande vatten och tvättmaskin bland mycket annat. 
Ibland talar man om hur hemtrevligt det var när hela familjen samlades kring en lampa — jo tack, jag har upplevt det. Att sitta tillsammans och läsa har jag inget emot, men när det är dags att gå på toa, och man ska bylta på sig och ge sig ut i kylan med, i bästa fall en ficklampa, eller som förr med en lykta, då känns det inte lika kul.

...såsom hyllningsgärd åt den fulländade och
av ideal präglade konstnärlighet han ådagalagt
under en lång och betydande verksamhet såsom
lyriker, dramaturg, romanförfattare och diktare
av världsberömda noveller.

Kanske var det bra att jag först läste novellen "A Divided Heart" ur "A Divided Heart and Other Stories" från 1894, av Paul Heyse — utan att veta mer om honom än att han tilldelades nobelpriset 1910 — och sedan läste jag nobelkommitténs motivation, och några korta biografier. På så sätt kunde jag grunna över vad jag egentligen tyckte om berättelsen, utan att ha någon förutfattad mening. För sanningen att säga visste jag inte vad jag skulle tycka, jag uppskattade hur lätt texten flyter samtidigt som jag tyckte den var en gnutta långtråkig — ändå var jag nyfiken på var berättelsen skulle landa. 
Två män vandrar hemåt efter en fest och till en början rör sig samtalet lite trevande kring filosofiska frågor — och kärleken. Så småningom övergår det till en monolog när den ena mannen berättar om sitt äktenskap. Det är nu det blir lite segt med alla ädla känslor och oförvitlig moral, och jag kommer fram till att det finns andra författare som jag hellre läser. 
Det kan tyckas lite fånigt att läsa en tysk bok i engelsk översättning, men det var vad som stod till buds, hur trogen översättningen är kan jag ju inte uttala mig om, men språket är gott.
Som vanligt, när det gäller nobelpristagare, vände jag mig till Helmer Lång och får min uppfattning om Heyse bekräftad. Han var en tekniskt skicklig författare, som redan när han fick nobelpriset blivit detroniserad av yngre och bättre författare. 
NE avslutar sin artikel om honom sålunda:
Heyses arbeten betraktades på sin tid som skolexempel på klarhet, elegans och psykologisk insikt, men sedda ur ett senare perspektiv präglas de alltför mycket av samhällsfrånvänd estetisering och publikfriande eskapism.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar