måndag 18 december 2017

1129

dagar kvar 
i
som pepparkakshus blir det bruna huset

söndag 17 december 2017

Adventsläsning

 Frau Amiet am Fenster, 1952
Cuno Amiet

E. Phillips Oppenheim gjorde sig en förmögenhet på sina böcker  riktigt varför har jag svårt att förstå. När han är som bäst är han roligt och presenterar ovanliga fall, med ovanliga lösningar  men han är ojämn, mycket ojämn. Nu är jag väl inte rätt person att ge mitt omdöme om hans böcker eftersom jag inte gillar spänning, så jag lämnar med varm hand över åt er att kika på hans böcker  och göra nedslag lite här och var. Kanske kommer ni till en helt annan slutsats än jag. Personligen gillar jag hans noveller bättre än de längre böckerna  och i synnerhet gillar jag Baronessan Clara Linz, som driver "Advice Ltd.", och med lätthet löser allt från mordgåtor till varför en förlovning bröts. Hon är en korsning mellan Hercule Poirot, Lord Peter och Maisie Dobbs  men allra mest är hon sig själv.      
Jag har ännu inte läst alla elva novellerna i"Advice Ltd.", från 1936, men jag avser att göra det. Av dem jag läst tyckte jag särskilt mycket om "Broken Engagements".


1130

dagar kvar 
i

lördag 16 december 2017

Adventsbak

 Den är väl begagnad, fasters receptbok (en av dem). Jag tittar i den med ojämna mellanrum, och tänker varje gång att jag borde prova flera av recepten. Men det stannar vid tanken — för först ska rätt ingredienser inhandlas, så ska husligheten ta vid en dag med rätt mängd lust och energi  och sedan ska det lagade ätas upp. Ofta faller planen på det senare — om jag äter en tårtbit, vad gör jag sedan med resten av tårtan?
 Den där konfekten tror jag nog att jag kan klara mig utan  då ser kardemummakakan godare ut.
Och jag är säker på att jag inte kommer att sticka herrstrumpor efter något av de beskrivningar som smugit sig in mellan "Helenabakelser" och "Jansson à la Russe".
Då är det mer frestande att försöka sig på "Jungfru Årbergs plåster".


Junfru Årbergs plåster
2 lod tjock terpentin
2 lod bocktalg
2 lod vax
1 jungfru bomolja
2 lod galmeja
Beredning: Alla de flytande ämnena slås i en stenpanna, och då de koka islås galmejan varefter plåstret får koka ett par minuter.
Plåstret röres väl tills de kallnat.

Så här säger NE om
plåster (medeltidslat. plaʹstrum ’plåster’, av likabetydande senlat. emplaʹstrum, av grekiska eʹmplastron, av emplaʹssō ’smörja in’, ’stryka på’), självhäftande förband. Plåster används som skydd vid smärre sår och skador i huden. Depåplåster innehåller ett verksamt ämne (läkemedel) som avges i långsam takt och som tränger genom huden för att tas upp i blodbanan, t.ex. glycerylnitrat mot kärlkramp i hjärtat, skopolamin mot rörelsesjuka, nikotin vid rökavvänjning.

Ursprungligen och ännu vid 1900-talets början var plåster ett läkemedel för utvärtes bruk som vid kroppstemperatur blev så klibbigt att det fäste sig vid huden. Sådana plåster såldes i fingertjocka stänger – bestående av bl.a. blyoxid och olivolja – av vilka man bröt av och värmde en lagom stor bit. Ett på tyg utbrett plåster kallades förr ”tela”. Ett dragplåster innebar sedan 1500-talet ett ”dragmedel” som lades på t.ex. bölder och furunklar för att ”dra ut varet”. Det åstadkom en ytlig varhärd, genom vilken den djupare (i bästa fall) kunde tömmas. Till samma typ av medicinsk terapi hörde läggandet av ”fontanell” (ett sår som hölls öppet med en gul, torkad ärta – ”fontanell­ärta” – som lades i såret för att det inte skulle läkas), läggandet av ”hank” (en linneremsa genom ett hudveck) och moxa, dvs. brännandet av ett hål i vävnaden över t.ex. en böld.
Författare: Lars Boreus

För flera år sedan när jag var med i ett slags receptutbyte bland bloggare, bakade jag faktiskt "Ragnhilds franska korintbröd", men inte förrän häromdagen har jag provat ännu ett av fasters recept. Något som hon kallade för chokladbiskvier, men som skiljer sig en aning från vad vi nu för tiden kallar chokladbiskvier. Men de var lättgjorda och goda, så det är möjligt att jag kommer att reprisera dem i en avlägsen framtid.
De engelska pepparkakorna lockar mig en aning  men bara en aning.

 


1131

dagar kvar 
i

fredag 15 december 2017

Adventsläsning

Jeanne Reading, 1899 
Camille Pissarro 

Word in Season. A Story for Christmas av Margery Allingham är en kort-kort berättelse, där visserligen hennes återkommande deckare Albert Campion figurerar — men här finns inget mysterium att lösa.
Förutom den här berättelsen finns bara ytterligare en av Margerys böcker på nätet eftersom upphovsrätten fortfarande inte gått ut på hennes böcker. Hon tillhörde ju det som brukar benämnas den gyllene eran, där hon var i gott sällskap med ett antal kvinnor som skrev "vänliga deckare". 
Jag är rädd för att många bibliotek har rensat ut Margerys böcker, men både bokus och adlibris har de flesta av hennes böcker.

1132

dagar kvar 
i

torsdag 14 december 2017

Adventsläsning


Med jämna mellanrum plockar jag fram Anne Fadimans essäsamling "Ex Libris — Confessions of a Common Reader". Den sortens bok som framkallar, leenden, nickar och mumlande kommentarer som: "just precis" eller "å, så väl uttryckt. Dessutom får man massor med lästips. Det är omöjligt att välja ut en essä, de är alla lika läsvärda.
Finns att köpa både hos Bokus och Adlibris.

1133

dagar kvar 
i

onsdag 13 december 2017

Adventsläsning



Vildgässen följde Klarälven så långt som till Munkfors stora bruk. Sedan togo de av västerut mot Fryksdalen. Innan de ännu hade hunnit fram till sjön Fryken, började det mörkna, och de slogo sig ner i en sank myr uppe på en skogshöjd. Myren var nog ett gott nattkvarter för vildgäss, men pojken tyckte, att där var ruskigt och rått, och ville gärna ha en bättre sovplats. Medan han ännu var 
kvar uppe i luften, hade han sett, att det låg några gårdar nedanför åsen, och han begav sig med all hast åstad för att söka upp dem.
av Margo Pasman

Så börjar Selma kapitlet "En liten herrgård" i "Nils Holgerssons underbara resa" från 1907 — en bok för alla årstider. Hela boken i ett svep, eller ett kapitel då och då. I just det här kapitlet berättar hon om de olika sysslorna förr i tiden, på en liten herrgård i Värmland. 

Men den största brådskan skulle komma framemot jul. Lucia-dagen, då kammarjungfrun gick omkring vitklädd med ljus i håret och bjöd alla människor på kaffe klockan fem på morgonen, den kom just som ett tecken till att de nästa två veckorna kunde de inte göra sig räkning på mycken sömn. Nu hade de att brygga julöl och luta fisk och ställa med julbak och julrengöring.


1134

dagar kvar 
i

tisdag 12 december 2017

Den råd lyder är vis



Young Woman Reading in Bed 


Så det ämnar jag göra i dag!

1135

dagar kvar 
i
Vita husets tandläkarmottagning

måndag 11 december 2017

Adventsläsning

Jag vill att den lilla suffragetten skall ägna 
sig uteslutande åt mig, och i och med hon 
gör det, ger hon tusan i sin rösträtt.

av Jane Carpenter

Det händer att det dyker upp svenska böcker hos Gutenberg — alla faller mig inte i smaken, men nyligen hittade jag Albert Engströms "Genom mina guldbågade glasögon", från 1920. En bok med berättelser — det passade mig utmärkt, nu när jag går in för det kortfattade. Men jag har inte läst Engström sedan jag gick i skolan, och inser snabbt att jag inte kommer att återvända till honom. Spriten flödar, feminist är det minsta han är och jag uppskattar inte hans humor. Men trots allt är det intressant läsning eftersom jag tror att den är tidstypisk för sin genre.


1136

dagar kvar 
i

söndag 10 december 2017

Adventsläsning

"Stackars alla, som hade det som hon. 
En sak skulle hon bra gärna vilja veta: 
om andra också gick omkring i flera världar, 
utan att de världarna kunde enas och 
utan att någondera kunde dö."


Tågresan
Agnes Cleve

Karin Boyes "Novellsamling" Bebådelse från 1941 bjuder på mycket vånda, unga människor som ännu inte hittat sig själva och stakat ut sin väg i livet. Med vetskap om att författarens liv inte var helt enkelt, är det ofrånkomligt att jag funderar över hur mycket av henne själv som finns i novellens personer.
Hoppas att så småningom kunna läsa Johan Svedjedals bok "Den nya dagen gryr : Karin Boyes författarliv".




1137

dagar kvar 
i

lördag 9 december 2017

Goda råd

är inte alls dyra — inte om man har en dator. Nu är jag den första att erkänna att man har anledning att vara skeptisk inför en del av nätråden. Har ni tittat på de där filmsnuttarna där de gör ren nergrisade kastruller och plåtar? En näve bikarbonat, lite vatten, vänta en stund, och så torka av. Jag misstänker att de har en ny gryta eller plåt i beredskap under bikarbonaten, för när jag försöker mig på samma trick, men en lindrigt vidbränd eller grisig sådan, så får jag gno som bara 17 — och ändå har jag mörka fläckar kvar i botten på mina kärl. Det är väl inte hela världen kan jag tro, värre är det med en del medicinska superkurer där man ska intaga pulver och vätskor jag aldrig tidigare hört talas om. Men vi vill ju så gärna tro på det enkla och snabba  och så har det varit i alla tider. 


Words of Advice 
George Goodwin Kilburne

I dagens nummer av "The Girl's Own Paper", det vill säga av ett nummer från 10 december 1898 där det bjuds på mänger av råd och tips. De avråder å det bestämdaste att förlita sig på patentmediciner: 
We cannot too strongly insist upon the foolishness of taking patent medicines. How anyone can trifle with her health in this way we cannot conceive. When you take patent medicine, what are you doing? You are throwing into your blood a decoction of which you know nothing. You are feeding yourself upon drugs which, for all you know, may poison you. And what do you take these drugs for? Oh, for a headache, or for biliousness! And yet you have no stronger authority for taking the stuff for your ailment than the assurance of the company who sells the medicine. Of course we know that most patent medicines are inert; but only this morning a case is related in the newspapers of a woman who died from taking somebody’s pills. Give up your silly habit of taking drugs at all. If you were not careless with your health you would probably not be suffering from your present troubles.

 Helt säker på att vi i dag har så värst mycket glädje av de "household hints" som ges  men intressanta är de likväl:
When a head of long hair has to be washed, the hair should be first plaited and the scalp washed carefully, then the hair washed separately unplaited. This saves many tangles and loss of both hair and temper.

When having hair shampooed at a hairdresser’s, be careful to shut your mouth and breathe as little as possible while stooping over the marble basin. Otherwise you run great risk of illness by inhaling sewer gas from the waste pipe which should not be, but is sometimes, connected with a drain.

Nog låter det lite omständigt  och det måste ha varit rätt tidsödande på den tiden man skulle både bära in vattnet, värma det för att sedan hälla över det i ett tvättfat.  Till hårfrisörskan går jag aldrig, så jag behöver inte bekymra mig över att bli sjuk bara för att jag inte lyckades hålla andan tillräckligt länge.
Washing Hair, 1920 
Aksel Waldemar Johannessen 

Bread and milk for invalids should be made by crumbling the bread into a basin, pouring the boiling milk over it and warming it through on the fire in an enamelled saucepan. Care should be taken that there are no lumps or hard crusts.

Flowers cut or picked in the early morning last much longer than those gathered later in the day, and, if they are to be sent by post, should be placed in water for a short time before being packed.

Stair-carpets should occasionally be taken up, the steps cleaned, and the carpet replaced so that what was on the edge of a step before should be now in the middle. Carpets treated this way will last much longer and not look shabby so soon.

A coal-scuttle should be kept by the kitchen fireplace to hold sifted cinders, and if these are damped and put on where there is a good coal fire, they make a fierce hot fire and save the coals; but they should be well damped with clean water just before using.

Jag är tacksam över att inte bli serverad brödsmulor uppblötta i varm mjölk — jag tror inte att jag skulle må bättre efter den måltiden.

1138

dagar kvar 
i

fredag 8 december 2017

Grattis James!

James Grover Thurber 
8 december 1894 – 2 november 1961

författare, journalist, dramatiker,  humorist och skämttecknare — James hade många strängar på sin lyra! Han anställdes som redaktör på "The New Yorker" 1927, där han delade kontor med E. B. White, som kom att bli en av hans nära vänner.
En av av hans mest välkända noveller är The Secret Life of Walter Mitty, som han skrev 1939, vilken är dagens adventsläsning.

Det vill till att man har varit med ett tag, om man ska ha erfarenhet av färgband till skrivmaskiner.

Ja, jag vet att jag gratulerade honom förra året  men sedan dess har jag hittat fler av hans noveller på nätet. Förutom "The Secret Life of Walter Mitty", så finns en del av hans penna hos "Faded Page", en del med hans egna illustrationer.



1139

dagar kvar 
i

torsdag 7 december 2017

Adventsläsning

"What kind of beads are those?" asked Hannah.

"Rosary beads, 'course," responded Nellie. "Hannah, you don't know anything."

"I do, too."

"Huh! you didn't even know about the Mother o' God until I told you."

"I reckon I thought God was an orphan," Hannah pleaded in extenuation. "But, what about God's papa?" she demanded with sudden inspiration. "You're so smarty, tell me about that!"

"Oh, God didn't have to have a father," Nellie answered easily. "Everything is free in Heaven; so He didn't have to have a father to work for Him when He was little."

"Then why did He have to have a mama?"

"To tell Him what to do, 'course. You know how 'tis. If you ask your papa anything, don't he always say, 'Go ask your mama'?"

Hannah had noticed this shifting of masculine responsibility more than once. "That's so," she acquiesced. Then a terrible thought struck her. "I don't want to go to Heaven! I don't want to go anywhere unless my papa can go too."

Nellie's nimble Irish wits were ready. "I just said God didn't need any papa. 'Course our papas will go to Heaven, 'cause that's the only place they can quit working. Didn't I hear my papa say one time he hoped he'd get a little rest in Heaven, 'cause he never got any on this earth?"
 

 Reader with a yellow book

Jag behövde muntra upp mig efter de senaste två novellerna, som var lite dystra, så jag klickade mig fram till "The Little Mixer", från 1922, av Lillian Nicholson Shearon. 
Den är nog avsedd att vara en barnbok, och novell-lång, men jag är osäker på om budskapet når fram till barn — även om de kanske skulle tycka att den är rolig.
Boken handlar om Hannah, sju år och judinna, hennes vänner Nellie som är katolik, och Virginia som tillhör Kristen vetenskapskyrka (Christian Science). Hannah vill så förfärligt gärna att tomten ska komma till henne med presenter — genom skorstenen, för presenterna hon fått till Chanuca har ju kommit genom dörren, och smäller inte lika högt. 
Barnens teologiska diskussioner är halsbrytande och till slut bestämmer de sig för att döpa Hannah, så att tomten ska komma till henne. Deras samtal påminner mig om andra barns samtal — med samma självklara logik — som jag lyssnat till.
Jag önskar att jag visste något om författaren, men jag kan inte hitta något om henne.

En bok som väckte en del amerikanska minnen till liv. Minnen av mycket intoleranta amerikanare och andra minnen av amerikanska vänner som inte bryr sig om vilken denomination andra människor tillhör. Och det slår mig hur kloka mina morföräldrar var som inte lät döpa min mor som barn, eftersom de ville att hon själv skulle få välja vilken tro hon ville omfatta.

1140

dagar kvar 
i

onsdag 6 december 2017

Adventsläsning

Young woman reading at a table in light of the kerosene lamp
 Leopold Carl Müller

Hur mysigt det än synes med fotogenlampor, så är jag oändligt tacksam för elektricitet — inte bara för att det gör det enklare att läsa, utan för allt annat som jag inte vill vara utan, rinnande vatten och tvättmaskin bland mycket annat. 
Ibland talar man om hur hemtrevligt det var när hela familjen samlades kring en lampa — jo tack, jag har upplevt det. Att sitta tillsammans och läsa har jag inget emot, men när det är dags att gå på toa, och man ska bylta på sig och ge sig ut i kylan med, i bästa fall en ficklampa, eller som förr med en lykta, då känns det inte lika kul.

...såsom hyllningsgärd åt den fulländade och
av ideal präglade konstnärlighet han ådagalagt
under en lång och betydande verksamhet såsom
lyriker, dramaturg, romanförfattare och diktare
av världsberömda noveller.

Kanske var det bra att jag först läste novellen "A Divided Heart" ur "A Divided Heart and Other Stories" från 1894, av Paul Heyse — utan att veta mer om honom än att han tilldelades nobelpriset 1910 — och sedan läste jag nobelkommitténs motivation, och några korta biografier. På så sätt kunde jag grunna över vad jag egentligen tyckte om berättelsen, utan att ha någon förutfattad mening. För sanningen att säga visste jag inte vad jag skulle tycka, jag uppskattade hur lätt texten flyter samtidigt som jag tyckte den var en gnutta långtråkig — ändå var jag nyfiken på var berättelsen skulle landa. 
Två män vandrar hemåt efter en fest och till en början rör sig samtalet lite trevande kring filosofiska frågor — och kärleken. Så småningom övergår det till en monolog när den ena mannen berättar om sitt äktenskap. Det är nu det blir lite segt med alla ädla känslor och oförvitlig moral, och jag kommer fram till att det finns andra författare som jag hellre läser. 
Det kan tyckas lite fånigt att läsa en tysk bok i engelsk översättning, men det var vad som stod till buds, hur trogen översättningen är kan jag ju inte uttala mig om, men språket är gott.
Som vanligt, när det gäller nobelpristagare, vände jag mig till Helmer Lång och får min uppfattning om Heyse bekräftad. Han var en tekniskt skicklig författare, som redan när han fick nobelpriset blivit detroniserad av yngre och bättre författare. 
NE avslutar sin artikel om honom sålunda:
Heyses arbeten betraktades på sin tid som skolexempel på klarhet, elegans och psykologisk insikt, men sedda ur ett senare perspektiv präglas de alltför mycket av samhällsfrånvänd estetisering och publikfriande eskapism.

1141

dagar kvar 
i


tisdag 5 december 2017

Adventsläsning

"Book Snuggles" av Angie Stevens
  bilden från hennes blogg Doodlemum
(med hennes tillstånd)

Dagens novell för inte tankarna till bildens ombonade läsupplevelse. För jag har läst "En trogen tjänarinna och hur mycket jag än tycker om Dan Andersson, så blir man inte uppmuntrad av att läsa hans prosa. Hans egen uppväxt gav honom bränsle till böcker som visade på livets orättvisor, och här som i så många av hans andra böcker, handlar det om människor på livets skuggsida.
När jag läser den här novellen om Maja, så slår det mig att det fortfarande finns gott om Major här i världen. Maja som stretade på där på sin skogslott och inte tycktes bry sig om hur olika livets lotter faller  eller kanske orkade hon inte bry sig, hon hade nog av att ta sig igenom de långa slitiga dagarna.
Trots allt en läsvärd novell.
Novellen ingår i "Posthuma noveller (1922)", som finns hos Litteraturbanken.

1142

 dagar kvar 
i
South Portico of the White House, 
John Singer Sargent - 1903

måndag 4 december 2017

Adventsläsning

 'Edith' 
Elizabeth Pijpers (1886-1963)

Jag har alltid gillat noveller — men under novellutmaningarna insåg jag hur mycket jag uppskattar dem. Det är ju perfekt läsning när man inte har tid eller ork att plöja igenom en hel bok. Ett bra sätt att närma sig en ny författare är det också — en novell brukar vara lagom lång för att man ska veta om det är en författare man vill läsa mer av.
En författare som gett mig mersmak är Beatrice Harraden (1864–1936) — en för mig tämligen ny bekantskap. Jag hittade, och läste henne i våras, för novellutmaningen, och bestämde mig då för att återvända till henne. Beatrice var välutbildad och kom så småningom  att engagera sig i kvinnosaksfrågor. Hon gick med i Tax Resistance League och vägrade att betala skatt förrän hon fick rösträtt. 
Även i Sverige tycks hon ha varit välkänd, i juni 1903 hade Idun en läsvärd artikel om henne, som började:
DET FINNS väl knappast någon bland Iduns läsare och läsarinnor, för hvilken Beatrice Harradens namn är främmande. Alla hafva vi läst och blifvit hänförda af hennes »Skepp, som mötas i natten», så olik de vanliga engelska romanerna, och jag tror, att jag går mångas önskan till mötes, då jag här lämnar några närmare upplysningar om en af Englands populäraste författarinnor.
Det är en mycket positiv artikel som sjunger författarens lov, och just därför blir det lite lustigt när det mitt i all lovsång står: "Dock finns ingenting af modärn blåstrumpa hos henne, därtill är hon för behaglig, för medfödt graciös."
Artikeln är undertecknad S. Söderhjelm  den enda Söderhjelm jag känner till är Alma  kanske en nära släkting?

Både Gutenberg och Internet Archive har böcker av Beatrice, jag väljer slumpmässigt novellsamlingen "A Bird of Passage and Other Stories" från 1890, och fångas redan i titelnovellen, med samma namn som boken. Det jag uppskattar är att jag inte förstår vad som kommer att hända — och naturligtvis gillar jag de små kvinnovänliga kommentarerna, som när huvudpersonen säger: "As I have neither a husband nor a brother to support, I have chosen less wealth, and more leisure to enjoy all the loveliness of life!"
Novellens huvudperson, en unga kvinnan visar sig vara pianostämmare vilket en medsyster finner upprörande: "Really it is quite abominable how women thrust themselves into every profession," she remarked in her masculine voice. "It is so unfeminine, so unseemly."
There was nothing of the feminine about Miss Blake: her horse-cloth dress, her waistcoat and high collar, and her billy-cock hat were of the masculine genus; even her nerves could not be called feminine, since we learn from two or three doctors (taken off their guard) that nerves are neither feminine nor masculine, but common.

Jag är glad att jag hittade artikeln i Idun, för där framgår det att, precis som jag misstänkte, Beatrice var mycket musikalisk, och kunde mycket om musik. 
En kväll spelar novellens huvudpersonen musik av Schumann:
"And now my favorite piece of all," she said; and she at once began the Second Novellette, the finest of the eight, but seldom played in public. 

1143

dagar kvar 
i
The White House as it looked following 
the conflagration of August 24, 1814

söndag 3 december 2017

Advent, advent!



Advent, advent!
En dörr, som står  glänt
till allt, som i ett jordeliv
av längtan mig har bränt.

Advent, advent!
En stjärna Gud har tänt.
Som furste och som hjälpare
sin son han oss har sänt.

Fragment, fragment!
Nu  det vara hänt,
att med mitt ävlande och liv
vart ingenting bevänt.
                   Harriet Löwenhjelm