Från klädhängare till Charlotte Brontë

via R. L. Stevenson.  

 När jag återbördade klädhängarna lade jag märke till alla galgar som fått sig ett fodral, och började fundera över om det finns någon nuförtiden som ägnar sig åt att virka eller sy in galgar. Då, när det begav sig, var det en vanlig presentartikel, för fattiga men händiga fickor (tror knappast att gossar ägnade sig åt slikt hantverk). För att inte tala om allt man knåpade ihop till basarer, där klädda galgar nog hörde till de mer användbara artiklarna.

 Undrar om inte plastband var en lite snabbare 50-tals variant.

En schweizisk kvinna lärde mig en gång att virka den här sortens galgfodral — men i dag minns jag inte hur hon gjorde.

Inte heller hur det gick till att klä in trådgalgar, som en amerikansk kyrklig väninna lärde mig, minns jag längre.

Bläddrar i en tidning från 1934, och tittar på vad flickorna förväntades knåpa ihop för presenter till mor eller basaren. Inte något som längre är särskilt gångbart. Penntorkare behövs knappast till tangentbordet.

 Pennor försvinner alltid, så i den mån man nyttjar pennor kan ju ett pennställ vara bra — men då gäller det att ställa tillbaka pennorna där. Eller plocka in dem i pennfodralet.

 Var sak på sin plats, är naturligtvis en klok tanke, men huruvida man fullföljer tanken är en annan sak. Och även om jag skulle vara ordentlig nog att sätta fast nålarna i nålbrevet, så är frågan den om jag skulle hitta nålbrevet, när jag behöver det.

Det var när jag plockade med galgarna som jag kom att tänka på Stevensons korta allegoriska dialog "The Charity Bazaar", en satir där tre personer deltager i dialogen.

The Tout.—Ladies and Gentlemen, I have the honour to announce a sale of many interesting, beautiful, rare, quaint, comical, and necessary articles. Here you will find objects of taste, such as Babies’ Shoes, Children’s Petticoats, and Shetland Wool Cravats; objects of general usefulness, such as Tea-cosies, Bangles, Brahmin Beads, and Madras Baskets; and objects of imperious necessity, such as Pen-wipers, Indian Figures carefully repaired with glue, and Sealed Envelopes, containing a surprise. And all this is not to be sold by your common Shopkeepers, intent on small and legitimate profits, but by Ladies and Gentlemen, who would as soon think of picking your pocket of a cotton handkerchief as of selling a single one of these many interesting, beautiful, rare, quaint, comical, and necessary articles at less than twice its market value. (He sounds another flourish.)

Du kan läsa hela hos Gutenberg (den är kort).

Jag blev lite nyfiken på välgörenhetsbasarens historia och begav  mig ut på nätet. Det finns en del skrivet om basarer i allmänhet — men inte jättemycket. Men så vitt jag kan förstå så uppstod fenomenet i Storbritannien i början av 1800-talet, och spred sig tämligen snabbt över världen.

Det är nu jag kommer att tänka på Charlotte Brontës bok Shirley, där talas om "mission-baskets", ibland kallade "Jew-baskets", en korg som cirkulerade mellan hemmen i församlingen, och som skulle fyllas med artiklar som kunde säljas till förmån för välgörande ändamål. Så här beskriver en av bokens personer korgen:

...conveying from house to house a monster collection of pin cushions, needle-books, card-racks, work-bags, articles of infant-wear &c. &c. made by the willing or reluctant hands of  the Christian ladies of a parish, and sold perforce to heathenish gentlemen therof, at prices unblushingly exorbitant. The proceeds of such compulsory sales are applied to the conversion of the Jews, the seeking up of missing tribes, or to the regeneration of the interesting coloured population of the globe. Each lady-contibutor takes it in her turn to keep the basket a month, to sew for it, and to foist off its contents on a shrinking male public.