torsdag 30 april 2015

Tankar till teet

"...ein Buch muss die Axt sein für das 
gefrorene Meer in uns. Das glaube ich." 
                                              Franz Kafka


 
Här sitter jag med min tekopp mellan boktravarna, för jag håller  fortfarande på att klänga runt bland böcker, flytta böcker, katalogisera böcker, bläddra i böcker och utforska LibraryThing ytterligare. Jag minns inte om jag redan berättat att det finns massor med roliga funktioner på LibraryThing, man kan se hur många böcker man har på olika språk, eller se hur fördelningen mellan manliga och kvinnliga författare ser ut, hur många andra som har samma böcker som jag, vilka orter som handlingen i mina böcker utspelar sig i och liknade fakta som är mumma för en kalenderbitare. Men man kan även besöka andra medlemmars bibliotek, och det gjorde jag i morse — det var då jag hittade citatet ovan, och norrmannen som lagt in det, tillade:
"Jeg tror vi kun bør lese den type bøker som evner å såre oss og gi oss stikk innert i sjelen. Dersom boken vi leser ikke vekker oss som et dunk i hodet, hvorfor leses den da ....?..." 
Det har fått mig att grunna över mina läsvanor och vad jag har för bevekelsegrunder för min läsning. Jag känner mig förfärligt ytlig när jag inser att jag varken vill bli sårad eller dunkad i huvudet. 
Min läsning kan jag nog dela in i två huvudgrupper, den viktigaste är för att få nya kunskaper och den andra är som eskapism.
Visst kan nya kunskaper vara omvälvande, men jag värjer mig mot det våldsamma i uttalandet ovan.
Och nog finns det många orsaker till att läsa böcker som inte väcker oss, att bekräfta våra egna tankar, att bli road, att resa utan att resa sig från fåtöljen, att lyssna till andra människors tankar...
Jag tror inte att jag kommer att förändra mina läsvanor.

onsdag 29 april 2015

Tre systrar

Inky, Evelyn och Ester
Den enda bilden jag har av systrarna är tyvärr rätt dålig.



Jag har länge tänkt skriva om Evelyn (brittiskt uttal, inget hen där inte!), en av mors bästa vänner, och hennes systrar. Tre systrar som levde tillsammans, levde ett liv som, när det begav sig, var hur vanligt som helst — som tagna ur en roman, den sortens romaner som inte längre skrivs. Eller kanske en barnbok för inte sällan blev de kallade Tant Grön, Tant Blå och Tant Rosa, för flickorna Lindström, som de också kallades, bodde (efter pensioneringen) i Sigtuna varför den liknelsen ofta infann sig.
Deras pappa var sjömanspastor i svenska kyrkan i Grimsby, i England, och där föddes de fem syskonen. Förutom Ester (född 1899), Ingeborg (född 1904) och Evelyn (född 1909) fanns två bröder, Evelyns tvillingbror Herbert och den äldre George.
1919 flyttade familjen tillbaka till Sverige och Vätö där fadern blev kyrkoherde, och flickorna utbildade sig så småningom till småskolelärare. Ester kom att undervisa i engelska på Borgarskolan i Stockholm, Inky, som Ingeborg kallades, tjänstgjorde i många år som småskolelärare i Össeby-Garn och Evelyn hade fram till sin pensionering tjänst i Katarina Södra (folk)skola. 
Ester och Evelyn delade lägenhet på Östermalm, mitt starkaste minne därifrån var när Evelyn en mörk höstkväll hade en tebjudning (mycket brittiskt) för några av sina kollegor. Kvällen avslutades med spökhistorier, alla lärarna bidrog och försökte bräcka varandra med hemskheter. 
Sedan flickorna Lindström gått i pension flyttade de till föräldrahemmet i Sigtuna, där vi ofta besökte dem. Alla tre var mycket brittiska och mycket konservativa — det vill säga, de ansåg sig vara konservativa, men förvånade mig ofta med radikala tankar. Det hände flera gånger, när jag var trött och stressad,  att jag drog mig för att besöka dem — men varenda gång gick jag därifrån uppiggad och styrkt. Alla tre var de allmänbildade, och mycket spirituella för att inte tala om hur sociala de var. I hela sitt liv, var deras almanackor fulal av åtagande, de läste högt för dem som inte längre såg så bra, de hade en omfattande korrespondens, de ordnade tebjudningar och idkade diskret välgörenhet. Många gånger tänkte jag att jag skulle vara tacksam om jag var hälften så social när jag nådde deras ålder.
Jag imponerades också av deras ambitioner att hålla sig ajour med vad som hände och att hålla sina kunskaper vid liv. Evelyn var mån om att underhålla sin franska och tyska, och hade alltid böcker på dessa språk på gång, och läste minst en sida om dagen på ett främmande språk. Något jag försökt ta efter, men den tyska boken har legat oöppnad ett par veckor nu.
För ögonblicket letar jag efter de anteckningar som jag gjorde en gång när Ester talade om vilken rutt jag borde ta, och vilka sevärdheter jag skulle se, vid ett besök i södra England. Och jag letar efter en anteckningsbok Evelyn en gång gav min mor. En anteckningsbok, som hon fyllt med sina egna dikter och visor. 
Den här helgen kommer jag säkert att tänka extra mycket på Evelyn och hennes systrar, eftersom hennes mest kända text "Nu grönskar det" kommer att höras i många sammanhang. 

måndag 27 april 2015

Från klädhängare till Charlotte Brontë

via R. L. Stevenson.  
 När jag återbördade klädhängarna lade jag märke till alla galgar som fått sig ett fodral, och började fundera över om det finns någon nuförtiden som ägnar sig åt att virka eller sy in galgar. Då, när det begav sig, var det en vanlig presentartikel, för fattiga men händiga fickor (tror knappast att gossar ägnade sig åt slikt hantverk). För att inte tala om allt man knåpade ihop till basarer, där klädda galgar nog hörde till de mer användbara artiklarna.
 Undrar om inte plastband var en lite snabbare 50-tals variant.
En schweizisk kvinna lärde mig en gång att virka den här sortens galgfodral — men i dag minns jag inte hur hon gjorde.
Inte heller hur det gick till att klä in trådgalgar, som en amerikansk kyrklig väninna lärde mig, minns jag längre.
Bläddrar i en tidning från 1934, och tittar på vad flickorna förväntades knåpa ihop för presenter till mor eller basaren. Inte något som längre är särskilt gångbart. Penntorkare behövs knappast till tangentbordet.

 Pennor försvinner alltid, så i den mån man nyttjar pennor kan ju ett pennställ vara bra — men då gäller det att ställa tillbaka pennorna där. Eller plocka in dem i pennfodralet.

 Var sak på sin plats, är naturligtvis en klok tanke, men huruvida man fullföljer tanken är en annan sak. Och även om jag skulle vara ordentlig nog att sätta fast nålarna i nålbrevet, så är frågan den om jag skulle hitta nålbrevet, när jag behöver det.
Det var när jag plockade med galgarna som jag kom att tänka på Stevensons korta allegoriska dialog "The Charity Bazaar", en satir där tre personer deltager i dialogen.

The Tout.—Ladies and Gentlemen, I have the honour to announce a sale of many interesting, beautiful, rare, quaint, comical, and necessary articles. Here you will find objects of taste, such as Babies’ Shoes, Children’s Petticoats, and Shetland Wool Cravats; objects of general usefulness, such as Tea-cosies, Bangles, Brahmin Beads, and Madras Baskets; and objects of imperious necessity, such as Pen-wipers, Indian Figures carefully repaired with glue, and Sealed Envelopes, containing a surprise. And all this is not to be sold by your common Shopkeepers, intent on small and legitimate profits, but by Ladies and Gentlemen, who would as soon think of picking your pocket of a cotton handkerchief as of selling a single one of these many interesting, beautiful, rare, quaint, comical, and necessary articles at less than twice its market value. (He sounds another flourish.)

Du kan läsa hela hos Gutenberg (den är kort).

Jag blev lite nyfiken på välgörenhetsbasarens historia och begav  mig ut på nätet. Det finns en del skrivet om basarer i allmänhet — men inte jättemycket. Men så vitt jag kan förstå så uppstod fenomenet i Storbritannien i början av 1800-talet, och spred sig tämligen snabbt över världen.
Det är nu jag kommer att tänka på Charlotte Brontës bok Shirley, där talas om "mission-baskets", ibland kallade "Jew-baskets", en korg som cirkulerade mellan hemmen i församlingen, och som skulle fyllas med artiklar som kunde säljas till förmån för välgörande ändamål. Så här beskriver en av bokens personer korgen:
...conveying from house to house a monster collection of pin cushions, needle-books, card-racks, work-bags, articles of infant-wear &c. &c. made by the willing or reluctant hands of  the Christian ladies of a parish, and sold perforce to heathenish gentlemen therof, at prices unblushingly exorbitant. The proceeds of such compulsory sales are applied to the conversion of the Jews, the seeking up of missing tribes, or to the regeneration of the interesting coloured population of the globe. Each lady-contibutor takes it in her turn to keep the basket a month, to sew for it, and to foist off its contents on a shrinking male public.

onsdag 22 april 2015

Grattis!



Hittade nyss ett odaterat litet häfte med "Populära Visor". Kunde inte låta bli att leta upp en inspelning av den här visan, som jag inte hört på år och dag.
Alla som vill, får ta' åt sig!

tisdag 21 april 2015

Grattis Charlotte!

Charlotte Brontë 
21 april 1816 - 31 mars 1855
Charlotte, författare till bland annat Jane Eyre, och hennes syskon behöver knappast någon introduktion. Men för den som vill veta mer om dem finns det mycket att läsa på nätet, förutom flera utmärkta biografier.
Bloggassociationer  fick mig nyligen att börja läsa hennes bok Shirley, men så kom livet emellan och har ägnat mig åt annat. Om en vecka, eller två, hoppas jag kunna återvända till Charlotte, Shirley och det som gick mig att leta upp boken.

fredag 17 april 2015

Så är det!

 Är det fler än jag som lagt märke till den senaste meningsutfyllnaden? Folk av alla slag, politiker, journalister och löst folk i största allmänhet, slutar gärna sitt framförande med att att säga "jaa", på en inandning, och sedan följer ett bestämt, "så är det". Tänk om jag vore så säker. Så tvärsäker. 
Inte ens på ordet tvärsäker, är jag säker - hur länge har vi sagt så, och varför just tvär.
tvä`rsäker adj. ~t tvärsäkra 
ORDLED: tvär--säker
• fullkomligt säker
 om person, handling e.d.han var ~ på att de skulle hinna
BET.NYANS: ofta med klandrande bibetydelse (alltför) självsäker: han var ~ som de flesta nybörjarehon tog på sig en ~ min
KONSTR.: ~ (på ngt el. ngn)HIST.: sedan 1839
Tvär har man uppenbarligen varit i alla tider:
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. þvär 'tvärställd; motig; ovänlig'; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat.torquere 'vrida', i torsion
Ungefär lika länge som man har varit säker:
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. siker, säker; av lågty.seker med samma bet.; av lat. securus, till se 'utan' och cura'bekymmer'
Bombsäker har man väl bara varit så länge det har funnits bomber:
bombsäker [båm`b-] adj. ~t bombsäkra 
ORDLED: bomb--säker
• som tål fullträff från tungt artilleri eller flygbomber om skyddsrum, bunker etc.
BET.NYANS: ofta överfört absolut säker vard.är du verkligen ~ på det?laget lever på sitt bombsäkra försvar
KONSTR.: ~ (på ngt el. ngn)
HIST.: sedan 1877; 1934 'absolut säker'
Jag lägger märke till NE:s nyansskillnad i definitionen, att vara tvärsäker är att vara fullkomligt säker, men en dragning åt det negativa, medan bombsäker med sitt absolut säker, framställs mer negativt. 
Ordet bombsäker, kom jag att tänka på först när jag började grunna på vad man säger på andra språk, för på tyska säger man "bombensicher", om man inte håller sig till "völlig sicher", som kanske är mer vårdat tal.
På engelska har man tydligen en längre tradition av att vara tvärsäker, ända sedan 1500-talet har man  varit cocksure:
cocksure (adj.) Look up cocksure at Dictionary.com
1520s, "certain," from cock (n.1) + sure (adj.). Probably "as assured as a cock." "The word was originally perfectly dignified, and habitually used in the most solemn connexions" [OED].
Intressant att se hur det förekommit en glidning i betydelsen. Undrar om det då, liksom nu, fanns ordkramare som vägrade att använda ordet i en mer negativ betydelse.
cocky (adj.) Look up cocky at Dictionary.com
"arrogantly pert," 1768; originally "lecherous" (1540s); from cock (n.1) + -y (2). Related: Cockiness.
cockade (n.) Look up cockade at Dictionary.com
1709, earlier cockard (1650s), from French cocarde (16c.), fem. of cocard (Old French cocart) "foolishly proud, cocky," as a noun, "idiot, fool;" an allusive extension from coq (see cock (n.1)).
Jo då, det är samma tupp som spökar (sprätter) i ordet kokett:
HIST.: sedan 1736; av fra. coquet med samma bet., till coq'tupp'; jfr kokard, kokott
coquet (n.) Look up coquet at Dictionary.com
"amorous, flirtatious person," 1690s, originally of both sexes (as it was in French), from French coquet (17c.), diminutive of coq"cock" (see cock (n.1)). A figurative reference to its strut or its lust. The distinction of fem. coquette began c. 1700, and use in reference to males has faded out since.
Någon som undrat över varför det heter cockpit? 
cockpit [kåk´pit] subst. ~en ~ar 
ORDLED: cock--pit-en
• förarkabin i flygplan
HIST.: sedan 1959; av eng. cockpit med samma bet., urspr. 'tuppgrop, inhägnad för tuppfäktning'
 cockeyed (adj.) Look up cockeyed at Dictionary.com
1821, "squint-eyed," perhaps from cock (v.) in some sense + eye (n.). Figurative sense of "absurd, askew, crazy" is from 1896; that of "drunk" is attested from 1926.
Så är det!

onsdag 15 april 2015

Konstpaus


Nu när jag nästan är färdig med det rummet som har flest böcker, tillåter jag mig en och annan kontpaus. Om renässansens måleri kan jag ingenting, så när jag bläddrar i en bok, som behandlar den perioden, är jag ute på okänd mark. Jag fastnar för bilden av den här tonårstruliga gosse, som på svenska heter "Porträtt av en yngling". Den är målad av en man vid namn Bernardino di Betto, men som ofta kallades Pinturicchio (1454-1513). 

I min bok, från 60-talet läser jag: "och det fanns ännu en mästare, som man brukade kalla 'il Pinturicchio' och ännu oftare 'il Sordicchio' (ändelsen -icchio är nedsättande), för han var liten och döv och såg obetydlig ut... 
Bernadino di Betto, som alltså fått tillnamnet "den dålige målaren, målarkludden il Pinturicchio'...
Vidare står i texten att "han hade en tendens att slarva ifrån sig verket".
Det som jag finner intressant är att inte i någon av de texter om honom, som jag hittat på nätet, står att han var slarvig — eller ens att hans smeknamn (öknamn?) betyder målarkludd. Förstode jag italienska skulle jag kanske hitta det, för det mesta om honom är skrivet på italienska. Men det som slår mig är att det är inte lätt att källgranska texter, för den som har begränsade kunskaper. De flesta av oss litar ju på boken eller personen som lär oss något.

måndag 13 april 2015

Lagsport

 Den stora N. M.-finalen i bandy mellan Uppsala-Kamraterna och 
Slottsbron blev oavgjord med 1-1. Om väderleken inte lägger 
hinder i vägen lär det därför bli en finalmatch till; 
man delar nämligen inte gärna på guldet och segeräran.

Man behöver inte vara det minsta intresserad av sport för att ha hört talas om läktarvåld och ett provocerande språk i samband med matcher. Att då hitta den här 81 år gamla bilden, sätter fart på funderingarna. Min första undran är ju om det var lika idylliskt som det ser ut. Men även om det inte var det, är jag övertygad om att skillnaden var stor — och då infinner sig nästa fundering: när och varför började förändringen mot dagens våldsamma spel och grova språk? 
Den, som liksom jag, inte vet något om bandy, kan bilda sig hos Wikipedia. Det var mer intressant än jag kunnat föreställa mig.

lördag 11 april 2015

Hänga, hang, hungit

De senaste åren har jag funderat över varför alla människor — nåja, rätt många människor — plötsligt började hänga. Man hänger med kompisar eller på barer, eller var man nu väljer att vistas. På engelska har man gjort det i flera hundra år, så jag tyckte att det tog lång tid för uttrycket att etablera sig här. Jag borde ha slagit upp det för länge sedan, då hade jag fått veta att vi svenskarna minsann inte är ohängda — vi har hängt ända sedan 1682.
Varför lade jag märke till allt hängande först för några år sedan‽
Fast i dag var det egentligen inte etymologin som intresserade mig, utan vanliga klädhängare — jag började grunna över hur länge vi varit ordentliga och hängt upp våra kläder på klädhängare, inte bara förvarat kläderna i kistor eller på krokar i väggen.
Många tycks ha kommit på klädhängartankar ungefär samtidigt, en del hävdar att det var den amerikanske presidenten Thomas Jefferson som skapade den första trägalgen. På ett ställe försöker Sverige ta åt sig äran och säger att det var en svensk vid namn Johan Pettersson, som kom på idén först, men han levde bortåt hundra år senare än herr Jefferson, så det är inte troligt.



 Moderna hängare kan vara rätt fantasifulla, som den här souveniren från Berlin, med stadens siluett.


Eller den här, som man nästan skulle kunna sno ihop på egen hand.



Får väl medge att jag har lite svårt att förstå hur den här ska användas.



Medan jag tycker att den här är jätterolig  i synnerhet som den heter hangar. Galghumor?
Hade en kompis vars hemkunskapslärare rättade sina elever varje gång de använde ordet galge. En galge kunde bara användas till att avrätta människor påstod hon. Naturligtvis lyckade klassen alltid föra in ämnet på klädhängare för att klämma in ordet galge så många gånger som möjligt, varje lektion.
galge [gal`je] subst. ~n galgar 
ORDLED: galg-en
1 (trä)ställning med rännsnara för avrättning av dödsdömda genom hängning histor.dingla i ~n
BET.NYANS: med tanke på själva dödssättetnu väntar honom ~n
IDIOM: omvändelse under ~n påtvingad omvändelse eller sinnesändring som inträffar (först) när inga andra utvägar el. alternativ står till buds
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. galghe; gemens. germ. ord, urspr. 'gren; stång'
 En titt i huset garderober visar på en spännande uppsättning av klädhängare, med butiksnamn.
Nog blir jag lite förvånad över att finna en hängare med Volkswagens logga  man har väl ändå inte sålt Folkor upphängda på galgar. Fenix kemtvätt måste ha funnits före trådhängarna som vi väl mest förknippar med kemtvättar.
Vem i familjen som handlat kläder hos Gunnar Nilsson i Bjärnum, kan jag inte räkna ut. Av telefonnumret att döma, måste det ha skett innan vårt telefonnät blev automatiserat. Hilding Carlssons herrekipering på Folkungagatan, är den enda av affärerna som jag vet exakt var den låg, varken den eller någon av de andra affärerna finns såvitt jag förstår kvar i dag. Galgarna har uppenbarligen en mycket längre livslängd än affärerna.
Läser att det finns de som samlar på den här sortens hängare med namn på, och inser att jag utan att ha samlat, har en icke föraktlig samling åtråvärda objekt.

torsdag 9 april 2015

Bildningsverksamhet pågår

bil`dningsverksamhet subst. ~en ~er 
ORDLED: bild-nings--verk-sam-het-en
• verksamhet för höjande av folkbildningen
 vanl. utanför det ordinarie skolsystemet
HIST.: sedan 1935
 
Inte nog med att jag höjer mig rent rumsligt, med hjälp av min präktiga stege, jag kan ju bara inte låta bli att slå upp okända författare och konstnärer, som jag stöter på. Min fascination över min dators kunskaper har inga gränser, för oftast kan den ge mig de upplysningar jag söker, och jag inser att det hela tiden händer saker på nätet. Många av författarna har jag sökt efter för några år sedan, utan att hitta något  men så plötsligt dyker det upp information, inte alltid utförligt, men något litet. En bloggare som har upptäckt att en gammelfaster skrev kärleksromaner under pseudonym, eller någon som lyckats rota fram information och lägger ut det på nätet.

Woman in Blue 1923

 För ögonblicket ägnar jag mig åt böcker om konst, och hittar ideligen konstnärer som jag inte är bekant med. Som Karl Schmidt-Rottluff, hur kan jag ha missat honom, han som ansågs som den råaste av expressionisterna, och vars konst stämplades som "entartete" av nazisterna.
Dagens andra konstnär är Maurice Denise, och hans tavla "Muserna i den heliga skogen", en lång förklarande text till tavlan hittade jag här.
figurer
 Så hittar jag ett tunt litet häfte, tryckt 1939, med ett föredrag av Adja Yunkers, namnet låter bekant, men det är allt. En lettisk konstnär som dog i New York, och som däremellan vistades både i Frankrike och Sverige — han rörde sig i samma kretsar som Karl. I häftet talas om hans stora "Spanien-målning", som jag nu tillbringat alldeles för lång tid med, att utan resultat leta efter på nätet — det framgår att han deltog i spanska inbördeskriget, men ingen bild. Kanske förstördes tavlan i den brand i hans ateljé där det mesta av hans arbeten förstördes. 
Vem vill ha konsten? Varför ska konst produceras? Som situationen nu är och så som konsten i dag uppfattas finns det ett så försvinnande litet antal människor för vilka konsten är ett behov, att det är svårt att tala om detta ämne utan att väcka misstankar. Och ändå finns det miljoner älskande människor, eller sådana som av tusen andra anledningar hysa starka känslor, vilka uppfylla deras värld med en intensivt flammande eld som innehåller alla poesins  egenskaper. Ur denna eld har konsten alltid sugit sin livskraft, antingen nu yttringarna tagit form av poetiska förstahandsintryck eller av poetisk ironi. Filmens klichéer, schlagertexterna, färgtrycken och de illustrerade tidningarna ha inte kunnat ändra det ringaste på dessa primära behov eller på realiteten av dessa känslor. Miljoner människor bli fördrivna från hus och hem, barn mördas och hela folk utrotas, raskonflikter och sociala motsättningar fyller scenen  och så uppstår problemet för konstnären. Han själv förändrar sig, men hans problem förblir alltid detsamma: att finna det väsentliga, sanningen. Och har han funnit sanningen måste han kunna framställa den på ett sådant sätt att den blir ett med åskådarens upplevelse — som fallet var med t. ex. Giotto, Goya och Daumier.
ur Adja Yunkers föreläsning i Klara folkets hus 1938