lördag 8 mars 2014

För lindring

från "The Comort Cubs" hemsida


Min väninna Sue, som nyligen varit ute och flugit, berättar att hon kom att sitta bredvid en ung kvinna som hade en teddybjörn i knäet. 
Sue tyckte att kvinnan såg så fruktansvärt ledsen ut, att hon inledde ett samtal  den gulliga nallen gjorde det enkelt.  Sue sa att hon nästan inte hunnit säga att björnen var gullig, förrän Erin, den unga kvinnan, började gråta, och med tårarna kom hennes historia. Erin hade nyligen förlorat sin nyfödda dotter  en dotter hon aldrig hann hålla i famnen. 
Förutom smärtan av att ha förlorat sitt barn, fick Erin snart en högst påtaglig smärta i armarna. En av volontärerna på sjukhuset berättade att det var rätt vanligt att mödrar som förlorat sina spädbarn fick den sortens smärtor, men att det hjälpte att hålla något av samma tyngd, som ett nyfött barn, i famnen. På så sätt fick hon reda på att det fanns ett företag som tillverkade dessa teyddybjörnar.
Tänk om min kompis Anki hade vetat det. Hon fick ingen som helst hjälp för sin smärta när hon förlorade sin förstfödde, för många år sedan. Första tiden var alla vänliga — hon hade ju förlorat ett barn — men efter en månad, tyckte både vänner och sjukhuspersonal, att hon skulle rycka upp sig.
När Sue berättade det här, mindes jag lite vagt att jag läst om dessa björnar, för rätt många år sedan, så kunskapen är säkert inte helt ny.

4 kommentarer:

  1. Sorgligt, men fint. vilken bra idé med nallarna, för de blir ju en naturligt samtalsöppnare också. Vilket påminner mig om att jag saknar sorgband, som man hade förr i tiden. En signal att en nära person gått bort. Varför har vi inga sorgband längre?

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Det är inte länge sedan jag läste någonstans, om någon som även hon saknade sorgbandet. jag hade inte tänkt på det dessförinnan, men det kanske vore bra. Det lilla på kragen alltså - inte ett på armen som Åke (I Åke och hans värld) ville ha. De små sorgbanden och även hattar med sorgflor, fanns väl ända in på tidigt 60-tal. Kanske skönt att få dölja tårarna en stund.
    Att vara svartklädd i ett år, tror jag ingen vill vara - men ingen hindrar väl oss från att sätta ett band på kragen (fast då måste man förstås ha krage).
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Jag minns en tid för inte så länga sedan när svarta strumpor betydde att man hade sorg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,
      Jag minns det också - och hur somliga nästan bad om ursäkt om de på sommaren bara bar "halvsorg".
      Tvånget (att känna sig tvungen att markera) vill jag inte ha tillbaka.
      Margaretha

      Radera