fredag 28 februari 2014

Att bryta

Pavilions and Bungalows for Natives and Foreigners  
 Friedensreich Hundertwasser
 


Mitt minne fungerar som när jag ska ta ned något från övre hyllan i ett skåp. Eftersom jag är för lat för att gå efter en pall eller stege, ställer jag mig på tå och sträcker mig så mycket jag kan. I regel får jag bara tag på ett hörn av något, och drar lite försiktigt — men i mina skåp kommer man inte långt med försiktighet — och får det mesta av hyllans innehåll över mig.
I en kommentar, för lite sedan, nuddade vi vid invandrare och att det kan vara svårt att veta om man kan fråga varifrån de kommer.
Genast trillade ett antal språkliga minnen med brytning över mig. Om Märta och den naiva amerikanskan, har jag redan berättat, men jag tänker också på Esther, som vårdade sin accent. Hon var född i England, av svenska föräldrar och talade således både svenska och engelska, när hon som tjuoåring kom till Sverige. Hon kom att undervisa i engelska, så när välvilliga vänner ville hjälpa henne att bli av med den lätta brittiska brytningen blev hon upprörd och talade om att det var detsamma som att avhända henne hennes yrke. (Här ramlar massor med estetherminnen över mig, men dem får jag ta en annan dag).
 
En annan sorts reaktion fick min kusin och jag oss till livs, när vi åt på en restaurant  Santa Rosa. Vår servitris var en mycket ung flicka som talade i rasande fart, mycket god engelska, men trots allt med en liten brytning. Annie frågade mig varifrån jag trodde hon kom, och om jag trodde att det var OK att fråga henne. Jag kunde inte se någon anledning till att inte fråga, så Annie gjorde det. Tösen hade  mycket svårt att dölja att hon inte uppskattade frågan  hon var holländska som studerade i Kalifornien, och var kanske van vid att folk tyckte hon talade som en infödd.
Vilket får mig att minnas en annan episod, som jag kanske har berättat tidigare, från en tid då jag läste engelska. Vid en fikapaus kom jag att dela bord med vår mycket skicklige lärare Bengt och Elisabeth, en pratglad medstudent. Hon berättade utförligt om hur hon legat på sjukhus i England, och hur sjukhuspersonalen trott att hon var engelska. Bengts enda lakoniska kommentar var "ja, engelsmän är så artiga".

Jag avslutar med ett bokligt minne; häromdagen talade jag om en bok av Frieda Friedeman, en författare som ofta skrev om arbetarfamiljer i New York. I hennes bok "Dot kort och gott" hämtar jag följande episod.
 
Jag kom att tänka på den nya grabben i min klass. Han är från Frankrike, och ni skulle höra när han pratar. Mike klämde ihop näsan med tummen och pekfingret och började. Det lät som han hade skaffat sig en riktig snuva. "Vill ni vara så gentil och repetera frågang frökeng? jag tror ingte jag har förstått." Återigen kastade han huvudet bakåt och brast ut i gapskaratt.
 Hans mamma och farmor ger honom en rejäl avhyvling för hans grymhet, och uppmanar honom att bjuda hem den franska pojken. En typisk friedemanepisod — hon ställer sig alltid på de svagas sida, i sina böcker. Jag hoppas att det hade åsyftad verkan och några barn tog till sig budskapet! 
Vidare påpekar farmor att man behöver bara resa västerut från New York, eller till Boston, för att folk ska tycka att New Yorkaccenten låter lustig. 
 
Nej, jag avslutar inte här, för ännu ett minne drabbade mig, medan jag skrev det här — det sista, jag lovar. 
På en vävkonferens i Staterna, berättade en kvinna om gardiner hon vävt till sin foajé, hennes "foyer curtains". Efteråt kommer en sydstatskvinna fram till henne, hon beundrar gardinerna och uttrycker sin förvåning över att det tog så lång tid att väva dem. 
?
Hon hade uppfattat det som "four year curtains".

torsdag 27 februari 2014

Grattis Marian!


Marian Anderson 
 27 februari 1897 –  8 april 1993
 Visserligen hävdade Marian själv att hon var född den 17 februari, men eftersom det står den 27 i hennes födelseattest, så anses det att hon var född då. 

Egentligen spelar det väl ingen roll när hon föddes, det är ju hennes röst och kamp för de svartas rättigheter, som vi minns — och vi svenskar påpekar gärna att hon var en stor sverigevän. läs om henne på nätet!


onsdag 26 februari 2014

Fler på-köpet-kunskaper

 En väninna berättar ett Empire State Buildingminne, och genast går mina tankar till en bok, som lärde mig mycket om New York, innan jag varit där.
I "Vi träffas på lördag" ("The Janitor's Girl") som är en barnbok av Frieda Friedeman från 1956, träffas tre ungdomar varje lördag för att urforska New York. Två av dem är invandrare och ingen av dem har gott om pengar, så deras utflykter har oftast mål som är gratis, eller åtminstone inte alltför dyra. De besöker den zoologiska  trädgården i Bronx, New Yorks stadsmuseum, naturhistoriska museet, frihetsgudinnan och de tar färjan till Staten Island. Alla platserna kunde jag hitta på kartan.
Det är inte bara utflykter, boken handlar i grunden om vänskap (och svek) och sociala barriärer — allt i en medelklassmiljö på Riverside Drive.
När jag som tioåring läste den här boken hade jag aldrig sett ett snabbköp, men i samma veva öppnade Konsum en snabbköpsbutik i hörnet av Nytorgsgatan och Skånegatan. Såvitt jag minns, handlade vi inte där särskilt ofta, vi var trogna våra småbutiker, i vårt eget kvarter. Men den konsumbutiken var vad jag såg för mitt inre öga, nära jag läste (om) boken, och nu när jag bläddrar i boken, märker jag att det fortfarande är den butiken som jag associerar till — trots att det står i boken att snabbköpet är stort, och trots att jag sett otaliga stora snabbköpsaffärer, sedan dess. Nu när jag läser ett avsnitt där huvudpersonen handlar i snabbköpet, frågar jag mig om inte miljön var ny även för översättaren:
Sue gick förbi tre kvarter till den stora, rena snabbköpsaffären. Därinne gick hon in mellan två diskar med höga travar av konservburkar. Mot väggen längst inne i affären stod lådor, fyllda av flaskor och kartonger med mjölk och grädde. Sue tog en mjölkflaska. I nästa låda fanns ost av alla slag — skivad ost, förpackad i genomskinlig cellofan, glasburkar med olika slags ostkräm, kartonger med mjukost, gräddostbitar, inlagda i staniolpapper. Sue tvekade. De såg så goda ut allesamman. Till slut valde hon en burk ostkräm med oliver för att de gröna prickarna såg så aptitliga ut. Hon gick in mellan två andra diskar och valde ut en limpa. Längst framme i affären räknade kassörskan ihop priset på hennes varor på en räknemaskin, lade in dem i en påse och räckte den till Sue.
 
Det skulle vara intressant att läsa boken i original.
En oöversättlig vits finns i boken, och den fastnade och har följt mig genom livet:
There is unquestionably one word in the English language that has all the wovels in it.

Oj, jag blev för  vältalig (nu igen), de andra böckerna som jag tänkt berätta om, kommer en annan dag.

söndag 23 februari 2014

Eftermiddagste

Table laid for Sunday-Night Tea.

 Är man missnöjd med sakernas tillstånd, så får man ändra på dem. Förvånansvärt ofta går det bra, men vädret är svårt att göra något åt. När soldansen inte fungerar, får man göra det trevligt för sig i favoritfåtöljen, med te och en god bok. Bättre väder, än i dag, för trevligt te vid brasan, får man leta efter. 
Min inspirationskälla i dag är, som vanligt, Gutenberg. Jag är väl inte riktigt enig med Janet om att man ska använda tekulor när man brygger sitt te. Min erfarenhet är, att när teet sväller får vattnet inte rum att cirkulera och teet blir alldeles för svagt — men gillar man svagt te är det nog OK. Sellerifantast som jag är, tycker jag att det låter gott med sellerismörgåsar, medan fikonpålägg låter väldigt sött — men istället för en söt kaka tror jag att det kan vara gott att avsluta teet med.

Five=o'clock Tea.Ingredients.
  • Tea.
  • Candied ox-heart cherries.
  • Slices of lemon.
  • Boiling water.
Method.—Fill the tea-ball half full with tea, put the ball into the cup, with a cherry or a slice of lemon, and pour boiling water over them; remove the ball when the tea is of the desired strength.
0
Celery Sandwiches.
Chop crisp celery very fine and mix with salad dressing. Spread one piece of bread with butter, the other with a thin layer of the mixture. With a sharp knife split open the round stems of celery tips and put them between the bread, so that the tips will just show on the edges. Tie with narrow ribbon, light-green in color.
Fig Sandwiches.Chop one-fourth a pound of figs very fine, add one-fourth a cup of water, and cook to a smooth paste; add, also, one-third a cup of almonds, blanched, chopped very fine and pounded to a paste with a little rose-water, also the juice of half a lemon. When cold spread the mixture upon lady-fingers or cakelets, white or yellow, press another above the mixture, and serve upon a handsome doylie-covered plate. Raisins, dates or marmalade may be used in the place of the figs. The marmalade, of course, requires no cooking. Bread may be used in the place of the cake.
From "Salads, Sandwiches and Chafing-Dish Dainties, With Fifty Illustrations of Original Dishes", 1909 by Janet McKenzie Hill

lördag 22 februari 2014

Ett nyväckt minne

 Anne-Maries inlägg om "house sitting", väckte många slumrande minnen. Jag har stött på det flera gånger i Sverige, men bara med bekanta, eller bekants bekanta som vakter. En anledning till att några svenskar jag talat med, drager sig för att vakta hus åt folk de inte känner så väl, är den juridiska delen — om något skulle hända, brand, skador eller inbrott till exempel, hur stort är då mitt ansvar?
I Sverige har jag husvaktat en gång, åt bekantas bekanta — ett hus som låg mycket ensligt mitt ute i skogen. Det blev en skön vecka vid brasan när höststormarna ven kring knutarna, och jag hann läsa många böcker.
En annan gång blev jag helt oplanerat husvakt i Georgia när jag hälsade på min väninna Lynn. Vi satt och åt frukost när telefonen ringde, Lynn svarade och jag hörde ända till min plats hur en kvinnoröst, i rasande tempo , utgjöt sig över något. Lynn fick inte en syl i vädret på flera minuter, till slut sa hon att hon skulle fråga sin kompis. 
Eva, i andra ändan av telefonen, och hennes man som jag glömt namnet på, skulle resa till Evas familj i Jugoslavien om några timmar — och deras husvakt hade brutit benet.  Katastrof! 
Vi lämnade allt som det stod och for iväg till Eva, hennes akvarium, burfåglar, hunden Strike och och katten Ginger. Att min flygbiljett inte gick att boka om var en baggis, Eva var så tacksam att hon grät och lovade mig guld och gröna skogar bara jag kunde stanna i tio dagar (kanske var det lite mer, jag minns inte).
Det jättestora huset låg vackert vid en konstgjord sjö, med båt som jag fick använda — vilket jag inte gjorde. Men kanoten var jag ute i några gånger. Den korta tid jag träffade Eva gick åt till fisk- och fågelinstruktioner, tack och lov fick jag telefonnumret till en djuraffär som lovade att bistå mig om jag behövde stöd.
Andra dagen jag var där skulle jag handla och lämna några paket till en kvinna som inte kunde komma och hämta dem. Att köra främmande bilar är inget jag uppskattar — i synnerhet inte som det var en jättestor Lincoln. Så jag blev inte glad när bilen plötsligt stannade,  just som jag svängt ut på en traffikerad stor väg. Alla historier om ensamma kvinnor som blir rånade av landsvägspirater, flög genom mitt huvud, men jag hade tur, en ung kille på motorcykel stannade och frågade om jag behövde hjälp — och det gjorde jag onekligen. Han såg på en gång att det var slut på bensinen. (Det första en karl misstänker när en kvinna blir ståendes). Den genomsympatiske gossen for iväg till en bensinstation, och kom snart tillbaka med en dunk — och han lämnade mig inte där, utan följde med till bensinstationen och såg till att jag klarade av att tanka!
Huset jag vaktade var otroligt vacker, men opersonligt, det fanns inte en detalj som inte passade in, inte en kudde som inte stod i precis rätt vinkel i soffan, och det kunde jag väl stå ut med — men det fanns inga böcker i huset! (Om man inte räknar några attrapper i en hylla). Så ett av mina ärenden den här andra dagen var att leta rätt på ett bibliotek. Det var ingen konst, men att få ett bibliotekskort, det var en stor konst. Inte kunde jag få ett tillfälligt kort bara för att jag visade mitt pass, nej det var inte att tänka på. Det slutade med att jag ringde till Lynn, som kom och jag fick låna böcker på hennes kort — något som bibliotekarien såg ut som hon velat förhindra. Det var förresten nätt och jämt att jag fick låna telefonen för att ringa till Lynn — det här var ju långt före mobiltelefonernas tid.
Bredvid köket fanns en litet rum, en lya, som jag bodde in mig i, det enda rummet som inte såg ut som något i  Better Homes and Gardens. Där tillbringade jag en stor del av min tid, ute kunde jag bara vara på kvällar och tidiga morgnar, eftersom den kladdiga värmen höll på att knäcka mig. 
Men ingen ska tro att jag fick läsa ostörd — jag kände mig som en telefonsvarare — jag har aldrig varit hemma hos någon där telefonen ringt så ofta. Många gånger hann jag bara plocka upp boken och leta rätt på var jag slutade läsa, innan det ringde igen. Det var damklubbar, klubbar jag aldrig hört talas om, välgörenhetsinrättningar och vänner i parti och minut. Jag hittade en tom anteckningsbok i en låda, den blev nästan full av alla de meddelanden jag skrev ned.
Visserligen träffade jag Lynn rätt ofta, och en av grannarna var väldigt rar, men det vore synd att säga att jag var ledsen när jag såg slutet på min vakt. 
Sista natten vaknade jag av att jag hörde röster, lite konstigt tyckte jag att det var, för det var för långt till närmaste granne för att jag skulle höra röster så tydligt. Efter en stund insåg jag att rösterna fanns i huset. Ett spöke som gled fram och gick igenom stängda dörrar, hade varit trevligare tänkte jag, medan jag tog på mig morgonrocken. Sakta, sakta smög jag mot rösterna, och funderade på om det inte vore bättre att ringa 911. Men samtidigt tyckte jag att det var märkligt att det luktade kaffe, och att det mer lät som en trivsam samvaro än inbrott. 
Det var en trivsam nattmacka — eller rättare sagt degnöt — och snart satt även jag vid köksbordet tillsammans med sonen i huset, och två av hans kompisar. Trevliga killar som inte kunde begripa att jag inte ville smaka på deras munkar, ändå försvann hela påsens innehåll med två dussin munkar, på nolltid.

fredag 21 februari 2014

I dag för 172 år sedan

Figure 11.
fick John James Greenough patent på sin symaskin  det första i U.S.A.
Du kan läsa både om den och andra symaskiner i en rikligt illustrerad skrift hos Gutenberg. "The Invention of the Sewing Machine", by  Grace Rogers Cooper.

Sewing Machine Patent Model
Patent No. 2,466, issued February 21, 1842
John James Greenough of Washington, D.C.
In 1842, John Greenough received the first American patent for a sewing machine. Greenough’s patent model used a needle with two points and an eye in the middle. To make a stitch, the needle would completely pass through the material by means of a pair of pinchers on either side of the seam. The pinchers traveled on a rack and opened and closed automatically. The needle was threaded with a length of thread, and required constant rethreading.
This type of sewing was classified as a short-thread machine. The machine was designed for sewing leather, and an awl preceded the needle to pierce a hole. The leather was held between clamps on a rack that could be moved, to produce a back stitch, or forward to make a shoemaker’s stitch. The material was fed automatically at a selected rate, according to the length of stitch desired. A weight drew out the thread, and a stop-motion shut down the machinery when a thread broke or became too short. Feed was continuous for the length of the rack-bar, and then it had to be set back. The turn of a crank set all motions to work. Greenough did not commercially manufacture his invention and his patent model remains as the only evidence.
He held several profitable patents for shoe-pegging machinery. He had many interests and his other patents included ones for plate glass; lampshades; looms; firearms; meters; propellers; gearing; hinges; power-transmitters; car steps; and a paper bag-making machine.
Greenough worked at the Patent Office from 1837 to 1841, supervising draftsmen who were restoring the patent drawings lost in the disastrous 1836 fire. Later he became an attorney working mostly on patent cases, and established a patent agency in New York City. In 1853, he was one of the founders of the American Polytechnic Journal, which published engravings of recent patents.

Figure 44.
Figure 44.—The horse sewing machine is among the most unusual of the patents issued for mechanical improvements. Although James Perry, the patentee, made several claims for the looper, feeder, and tension, he made no mention of the unusual design of the machine, for which a patent was issued on November 23, 1858. Although it was probably one of a kind, the horse machine illustrates the extent to which the inventor’s mind struggled for original design. (Smithsonian photo 45505-C.)

torsdag 20 februari 2014

Starkare än Pippi







ant (n.) Look up ant at Dictionary.com
c.1500, from Middle English ampte (late 14c.), from Old English æmette "ant," from West Germanic *amaitjo (cf. Old High German ameiza, German Ameise) from a compound of bases *ai- "off, away" + *mai- "cut," from PIE *mai- "to cut" (cf. maim). Thus the insect's name is, etymologically, "the biter off."
As þycke as ameten crepeþ in an amete hulle [chronicle of Robert of Gloucester, 1297]
Emmet survived into 20c. as an alternative form. White ant "termite" is from 1729. To have ants in one's pants "be nervous and fidgety" is from 1934, made current by a popular song; antsy embodies the same notion.



Jag får väl tillstå att jag inte ägnar särskilt mycket tid åt att tänka på, eller studera, myror. Men ibland snubblar jag över myrfakta, och inser hur intressanta djur myrorna är, och hur lite jag vet om dem. Senast jag snubblade var för över fem år sedan — även då associerade jag till en vers. I dag går mina tankar till den gången vi, ett gäng ungdomar, hade en utflykt i Hagaparken — med matsäck och en vevgramofon. En av de två stenkakorna var nämligen "I Got Ants In My Pants".
Den andra tanken går till Ogden Nash och hans kluriga lilla vers om myror:

The Ant
The ant has made himself illustrious
Through constant industry industrious.
So what?
Would you be calm and placid
If you were full of formic acid?
                                 Ogden Nash

Vad var det då jag snubblade över i dag? Jo:
"An ant can lift 50 times its own weight, which is equivalent to a human being pulling a 10-ton trailer."

onsdag 19 februari 2014

Grattis Luigi!



På tal om favoriter, så fyller en av mina favoritkompositörer år i dag.
Luigi Boccherini playing the cello. 
Unknown artist (c. 1764–1767)
Luigi Rodolfo Boccherini 
19 februari 1743 – 28 maj 1805

Mer ankprat


Behold the duck.
It does not cluck.
A cluck it lacks.
It quacks.
It is specially fond
Of a puddle or pond.
When it dines or sups.
It bottom ups.
             Ogden Nash

Vi är rätt många som konstaterat att det är näst intill omöjligt att ha en enda favorit — och det gäller nog allt från författare till maträtter — men Ogden Nash kommer högt upp på min favoritförfattarlista. 

tisdag 18 februari 2014

Vad är god litteratur?

The Quiet Hour, 1913  
 Albert Chevallier Tayle
 
Jag tillbringade en sömnlös natt med att grunna över vad som gör en bok läsvärd — och om en läsvärd bok, nödvändigtvis är god litteratur (och tvärtom).
Att kriterierna förändras, behöver man bara titta på gamla nobelprisförfattare, för att inse. Men vem bestämmer när de ska förändras — och på vilka grunder.
Några svar, kom jag naturligtvis inte fram till. Vad jag kom fram till, är att jag är innerligt glad över att inte behöva veta — som läsglad amatör har jag min fulla frihet att tycka precis vad jag vill, utan att behöva motivera mina åsikter. För jag kan inte alltid motivera mitt tyckande. Förnumstiga självklarheter irriterar mig, men jag är medveten om att vad jag ser som sådana, betraktar andra som guldkorn. Funderar över om det inte är mer accepterat med personligt tyckande, när det kommer till musik — men helt säker är jag inte. Vet bara att många blir förvånade när de upptäcker att jag inte står ut med Pärts "Spiegel im Spiegel", som jag tycker är enerverande mjäkig eller "Bolero", som jag tycker är otäck. (Men jag gillar andra stycken av Ravel). Men jag har förstått att det är känsligare när det gäller böcker, folk tycks bli mer sårade om jag tycker att den bok de läser är skräp, än om jag inte gillar deras musik.
Vad som föraneledde dessa nattliga tankar var Tant Jane, eller rättare sagt Aunt Jane, från 1915,  av Jennette Lee — en bok jag nyligen hittade hos Gutenberg. Jag har aldrig hört talas om Mrs. G. S. Lee, som hon ibland skriver under, och det är inte lätt att få veta mycket mer än att hon levde mellan 1860 och 1951, att hon skrev böcker, föreläste och undervisade vid bland annat både Smith och Vassar.
När en författare fångar mig så att jag blir riktigt nyfiken på henne, är det ju något i texten som lockar, men i det här fallet var jag inte säker på vad det var. Hela handlingen utspelar sig på ett sjukhus, med undantag av de fyra timmar, det tar för tant Jane att följa med en patient hem. Den är så långt ifrån romantiska kvinnor i vitt, som gamar åt sig stiliga kirurger, som man bara kan komma, och lika långt ifrån dagens sjukhus.  Vad jag egentligen tycker om boken, grunnar jag fortfarande på, kanske är det, det stillsamma förloppet, och det icke uttalade som fascinerar mig. För fascinerad blev jag — tillräckligt mycket för att kika på andra böcker av henne. Några finns hos Gutenberg, medan de flesta av hennes böcker finns på andra sidor på nätet.
Om jag läser ut "Mr. Achilles", en annan av hennes böcker, vet jag inte men bokens inledning fick mig att läsa vidare. Achilles Alexandrakis har invandrat från Grekland, nu säljer han frukt och grönsaker i Chicago, och är bedrövad över att inga kunder frågor honom något om hans hemland.


måndag 17 februari 2014

Grattis Chaim!


Chaim (Herman Harold) Potok
17 februari 1929 - 23 juli 2002
 
Chaim hör till mina författarfavoriter, när jag läste hans böcker på tidigt 90-tal infann sig en känsla jag inte haft sedan jag var i bokslukaråldern — den att världen försvann och jag befann mig i bokens värld.  För mig är det numera en sällsynt, och saknad, upplevelse  något som kräver en extraordinär bok.
Chaim, som växte upp i ett ultraortodoxt judiskt hem, beskriver i sina böcker, inre och yttre konflikter förorsakade av religionen. 
Några av böckerna hör ihop, och är bäst att läsa i rätt ordning, så jag råder den hågade läsaren att börja med "The Chosen" från 1967 och därefter läsa "The Promise", som kom 1972. 
I några av de senare böckerna handlar det om den judiske pojken som vill bli konstnär, vilket föräldrarna inte accepterar. Chaim kände väl till problematiken, han målade själv men föräldrarna tog bestämt avstånd både från författarskapet och målandet.
Jag vet att flera av böckerna finns översatta till svenska, men vet inte hur goda dessa översättningar är. På Bokus får jag 54 träffar på hans namn, men ingen på svenska, den som vill läsa böckerna på svenska får ta en tur till sitt bibliotek.

söndag 16 februari 2014

Söndagsmiddag

February
Third Sunday

Menu

Scotch Potato Soup

Roast Shoulder of Pork

Spiced Apple Sauce

Erin Potatoes            Boiled White Beans

Celery Salad

Squash Pie            Neufchatel Cheese

Coffee


 Att planera en söndagsmiddag, införskaffa råvarorna, plocka fram söndagsservisen, putsa silvret och stryka damastduken, kräver naturligtvis mer framförhållning än vad jag är kapabel till. Men eftersom jag redan tidigare har avslöjat min bristande respekt för mat och dryck, så tycker jag inte att jag har något att förlora, om jag visar upp ett förslag till söndagsmiddag. Den som har en mer ortodox inställning, kan ju använda den kommande veckan till att planera den här måltiden.
För en gångs skull tycker jag att allt låter gott (utom fläsket förstås) — dock ej samtidigt. Funderar på om inte soppan skulle vara lämplig middagsmat i dag.  

SCOTCH POTATO SOUP
1 bunch leeks or 2 cups onion.
1 head celery.
5 tablespoons butter.
1 quart milk.
3 cups potato cubes.
2 tablespoons flour.
½ tablespoon finely chopped parsley.
Salt, pepper.
Process: Cut leeks and celery in thin slices crosswise and sauté in two tablespoons butter eight minutes (without browning), stirring constantly. Turn milk into double boiler, add leeks and celery; cover and cook until vegetables are tender (about forty-five minutes). Parboil potato cubes in boiling salted water ten minutes. Melt remaining butter in a sauce-pan, add flour, stir to a smooth paste, remove from range and pour on slowly some of the milk until mixture is of the consistency to pour. Combine mixtures, add seasonings, and cook in double boiler until potatoes are tender. Turn into hot soup tureen and sprinkle with parsley.

Squashpaj skulle vara gott till efterrätt, snarlik pumpapaj — men godare, men inte ens om det ginge att få tag på hubbardsquash här, skulle jag hinna få den färdig till middagen. Undrar förresten hur man gör en oekonomisk squashpaj. Boken som inspirerat mig är densamma som jag skrev om andra söndagen i januari: "Fifty-Two Sunday Dinners" av Elizabeth O. Hiller.

fredag 14 februari 2014

Kvinnliga ideal?

Förra året skrev jag om hur Nickolay Lamm konstruerat en normal barbiedocka, nu läser jag att det finns de som förespråkar en överviktig Barbie. Många tycks ha åsikter om det.

The post received a firestorm of attention with over 40,000 likes and 5,000 comments. Opinions have been mixed on whether a plus-size Barbie is a good idea or not. In the comments many criticized the Barbie pictured for being obese or having too many chins:
No Jesus Christ no!!!!…No one is naturally fat for gods sake, that’s sending the message to girls that it’s ok to look like this and be unhealthy
Imo this is horrible. Maybe make her a little fuller, but in no way promote obesity. Triple chins?? Really?? Im a curvy girl, but come on this is ridiculous.
Good Lord, wtf? I am in agreement with the majority!!! I saw this photo and I was appalled!!!… You should be ashamed at posting the photo, not the idea…..that Barbie is OBESE, not FULL FIGURED!!! You sicken me.
On the flip side there were many who were excited to see a curvier Barbie:
Normal people! Normal dolls, Normal eating habits!
Yes to curves! Wish there was an “average” Barbie. Not skinny, not obese. Normal proportions.
How about just a more realistic size. The average American woman is a 14/16 not a size 2
How about normally proportioned dolls with a healthy body weight. Promote health, not any ideal.
Ninety percent of girls 3- to 10-years-old own at least one Barbie doll, with girls 3- to 6-years-old averaging 12 dolls each. That’s a lot of Barbie dolls in the hands of impressionable young girls.

Själv är jag tveksam till en fet docka, knubbig OK, men inte fet. Men det som slår mig när jag tittar på bilder av alla dessa kraftigt överviktiga kvinnor, för det är mest kvinnor på bilderna, det är att de framställer sig som ett objekt redo att behaga män. Sexiga underkläder, djupa urringningar och mycket make up. Inte en enda bild på vardagsklädda arbetande kvinnor som förefaller ha andra ambitioner än att snärja en man.

torsdag 13 februari 2014

Snö



såvitt jag förstår.

tisdag 11 februari 2014

Grattis Elsa!

Elsa Beskow
11 februari 1874 - 30 juni 1953

Lite förvånad är jag allt, över att det inte finns mer att läsa om Elsa på nätet. Jo, visst finns det en del, men mycket mindre än jag förväntat mig. Den som vill läsa mer om henne får nog gå till biblioteket. Stina Hammar har skrivit två böcker om Elsa, "Solägget, fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst" och "Elsa Beskow i Djursholm. Skrifter utgivna av samfundet Djursholms forntid och framtid 2006. Utopin i verkligheten, trädgårdsstaden som miljö innan den blev högstatus". Ingen av dem finns hos Bokus. Där finns inte heller  Margareta Sjögrens bok "Elsa Beskow och hennes värld", från 1983.
De två jag läst (den försnämnda och sista) är båda läsvärda.

måndag 10 februari 2014

Grattis Dominique!


Georges Charles Clement Ghislain Pire
10 februari 1910 – 30 januari 1969

Denne belgiske dominikanmunk hette egentligen Georges Charles Clement Ghislain Pire. Under andra världskriget var han aktiv i motståndsrörelsen och efter kriget arbetade han oförtrutet för att flyktingar (och andra behövande) skulle få det bättre. 
Han tilldelades Nobels fredpris 1958. Du kan läsa mer om honom på nobelstiftelsens hemsida.

fredag 7 februari 2014

Grattis Sinclair!

ON a hill by the Mississippi where Chippewas camped two generations ago, a girl stood in relief against the cornflower blue of Northern sky. She saw no Indians now; she saw flour-mills and the blinking windows of skyscrapers in Minneapolis and St. Paul. Nor was she thinking of squaws and portages, and the Yankee fur-traders whose shadows were all about her. She was meditating upon walnut fudge, the plays of Brieux, the reasons why heels run over, and the fact that the chemistry instructor had stared at the new coiffure which concealed her ears.
A breeze which had crossed a thousand miles of wheat-lands bellied her taffeta skirt in a line so graceful, so full of animation and moving beauty, that the heart of a chance watcher on the lower road tightened to wistfulness over her quality of suspended freedom. She lifted her arms, she leaned back against the wind, her skirt dipped and flared, a lock blew wild. A girl on a hilltop; credulous, plastic, young; drinking the air as she longed to drink life. The eternal aching comedy of expectant youth.
It is Carol Milford, fleeing for an hour from Blodgett College.
The days of pioneering, of lassies in sunbonnets, and bears killed with axes in piney clearings, are deader now than Camelot; and a rebellious girl is the spirit of that bewildered empire called the American Middlewest.

Så börjar Sinclair Lewis bok "Main Street"
Sinclair Lewis
7 februari 1885 - 10 januari 1951
7 mars 1914

Skam till sägandes har jag bara läst några få av hans böcker, men det borde inte vara så svårt att råda bot på — flera av hans böcker finns hos Gutenberg, men inte "It Can't Happen Here", vilken är den boken jag är mest nyfiken på. Men den finns hos Bokus — där man får 198 träffar på hans namn.

...för hans starka och levande skildringskonst, 
med typskapande förmåga, med kvickhet och humor.

Så lyder en del av motivationen till att han erhöll Nobelpriset 1930.

onsdag 5 februari 2014

En kattkändis

 Cheshirekatten är nog en av litteraturens mer kända katter, om än inte lika välbekant hos oss som i de anglosaxiska länderna. De flesta av oss tänker förmodligen på Alice i underlandet, när Cheshirekatten kommer på tal — men katten är äldre än så. Man tror atLewis Carroll (Charles Lutwidge Dodgson 1831 - 1898) inspirerades av en katt (eller katter), karvad i sandsten på gamla kyrkor.




Cat's head in Cranleigh Church, believed to be the inspiration for Lewis Carrol's Cheshire Cat

 Som barn läste jag böckerna om Alice, på svenska, men de lockade inte till omläsning. Först när jag läste böckerna på engelska, insåg jag hur fantastiska de är — och hur svåröversatta de är. Inte underligt att de inte blivit särskilt uppskattade här.
 Photograph of the 16th century, sandstone carving of a grinning w:Cheshire Cat on the west wall of w:St Wilfrid's Church tower, w:Grappenhallw:WarringtonCheshire. Said to have been Lewis Carroll's (Charles Lutwidge Dodgson's) inspiration for the Cheshire Cat character in his children's book- Alice's Adventures in Wonderland. Carroll's birthplace of w:Daresbury is adjacent to the village of Grappenhall, Warrington, Cheshire

 And she began thinking over other children she knew, who might do very well as pigs, and was just saying to herself, "if one only knew the right way to change them——" when she was a little startled by seeing the Cheshire Cat sitting on a bough of a tree a few yards off.
The Cat only grinned when it saw Alice. It looked good-natured, she thought: still it hadvery long claws and a great many teeth, so she felt that it ought to be treated with respect.


"Cheshire Puss," she began, rather timidly, as she did not at all know whether it would like the name: however, it only grinned a little wider. "Come, it's pleased so far," thought Alice, and she went on. "Would you tell me, please, which way I ought to go from here?"
"That depends a good deal on where you want to get to," said the Cat.
"I don't much care where——" said Alice.
"Then it doesn't matter which way you go," said the Cat.
"—— so long as I get somewhere," Alice added as an explanation.
"Oh, you're sure to do that," said the Cat, "if you only walk long enough."
Alice felt that this could not be denied, so she tried another question. "What sort of people live about here?"
"In that direction," the Cat said, waving its right paw round, "lives a Hatter: and in thatdirection," waving the other paw, "lives a March Hare. Visit either you like: they're both mad."
"But I don't want to go among mad people," Alice remarked.
"Oh, you ca'n't help that," said the Cat: "we're all mad here. I'm mad. You're mad."
"How do you know I'm mad?" said Alice.
"You must be," said the Cat, "or you wouldn't have come here."
Alice didn't think that proved it at all; however, she went on. "And how do you know that you're mad?"
"To begin with," said the Cat, "a dog's not mad. You grant that?"
"I suppose so," said Alice.
"Well, then," the Cat went on, "you see a dog growls when it's angry, and wags its tail when it's pleased. Now I growl when I'm pleased, and wag my tail when I'm angry. Therefore I'm mad."
"I call it purring, not growling," said Alice.
"Call it what you like," said the Cat. "Do you play croquet with the Queen to-day?"
"I should like it very much," said Alice, "but I haven't been invited yet."
"You'll see me there," said the Cat and vanished.
Alice was not much surprised at this, she was getting so used to queer things happening. While she was looking at the place where it had been, it suddenly appeared again.
 Så här skriver Wikipedia om Cheshirekattens ursprung:

Origins

A classical dictionary of the vulgar tongue (1788) by Francis Grose (The Second Edition, Corrected and Enlarged, London) contains the following entry: "CHESHIRE CAT. He grins like a Cheshire cat; said of any one who shows his teeth and gums in laughing."

The phrase appears again in print in John Wolcot's pseudonymous Peter Pindar's Pair of Lyric Epistles (1792): "Lo, like a Cheshire cat our court will grin."

Dairy farming

A possible origin of the phrase "Grinning like a Cheshire Cat" is one favoured by the people of Cheshire, which boasts numerous dairy farms; hence the cats grin because of the abundance of milk and cream.

Cheese moulds

Brewer's Dictionary of Phrase and Fable says grinning like a Cheshire cat is "an old simile, popularised by Lewis Carroll". According to Brewer's Dictionary, "The phrase has never been satisfactorily accounted for, but it has been said that cheese was formerly sold in Cheshire moulded like a cat that looked as though it was grinning". The cheese was cut from the tail end, so that the last part eaten was the head of the smiling cat.





Church carvings

There are many reports that Carroll found inspiration for the name and expression of the Cheshire Cat in the 16th century sandstone carving of a grinning cat, on the west face of St. Wilfrid's Church tower inGrappenhall, a village adjacent to his birthplace in Daresbury, Cheshire.



Lewis Carroll's father, Reverend Charles Dodgson, was Rector of Croft and Archdeacon of Richmond in North Yorkshire, England, from 1843 to 1868; Carroll lived here from 1843 to 1850. Historians believe Lewis Carroll's Cheshire Cat in the book Alice in Wonderland was inspired by a carving in Croft church.
In 1992, members of the Lewis Carroll Society attributed it to a gargoyle found on a pillar in St. Nicolas Church,Cranleigh, where Carroll used to travel frequently when he lived in Guildford (though this is doubtful as he moved to Guildford some three years after Alice's Adventures in Wonderland had been published) and a carving in a church in the village of Croft-on-Tees, in the north east of England, where his father had been rector.
Carroll is believed to have visited St. Christopher's church in Pott Shrigley, Cheshire, which has a stone sculpture most closely resembling the pictorial cat in the book.

 "I said pig," replied Alice; "and I wish you wouldn't keep appearing and vanishing so suddenly: you make one quite giddy."
"All right," said the Cat; and this time it vanished quite slowly, beginning with the end of the tail, and ending with the grin, which remained some time after the rest of it had gone.
"Well! I've often seen a cat without a grin," thought Alice; "but a grin without a cat! It's the most curious thing I ever saw in all my life."
_ _ _
"I said pig," replied Alice; "and I wish you wouldn't keep appearing and vanishing so suddenly: you make one quite giddy."
"All right," said the Cat; and this time it vanished quite slowly, beginning with the end of the tail, and ending with the grin, which remained some time after the rest of it had gone.
"Well! I've often seen a cat without a grin," thought Alice; "but a grin without a cat! It's the most curious thing I ever saw in all my life."

Hos "The Phrase Finder" hittar jag följande:
We do know that Lewis Carroll (The Reverend Charles Lutwidge Dodgson) didn't coin the phrase himself, as there are citations of it that pre-date his stories. John Wolcot, the poet and satirist, who wrote under the pseudonym of Peter Pindar, included it in his Works, published variously between 1770 and 1819 - "Lo! like a Cheshire cat our court will grin".
William Makepeace Thackeray also used the description well before Dodgson, inThe Newcomes; memoirs of a most respectable family, 1854–55:
Mr. Newcome says to Mr. Pendennis in his droll, humorous way, "That woman grins like a Cheshire cat."
There's no convincing explanation of why Cheshire cats were imagined to grin. It seems likely that no one really believed that they actually did. We can take the next line in Thackeray's piece - "Who was the naturalist who first discovered that peculiarity of the cats in Cheshire?", to be sarcastic.
The numerous folk-etymology derivations that explain how Lewis Carroll came up with the idea have to be spurious, as we know he didn't. Alice's Adventures in Wonderland has a long troupe of fantastical animals. It's very likely that Dodgson had heard of Cheshire cats being said to grin and adapted the idea into his story.