lördag 31 augusti 2013

Bildningsresan fortsätter

 Nu har jag dessutom plockat fram mormors klippbok, och hittar hela tiden nya intressanta stickspår.
Här speglas mormors olika intressen – hon var intresserad av trädgårdsskötsel, i synnerhet stenpartier, och det finns gott om tidningsklipp från både kända och okända trädgårdar.


Heminredning var ett annat intresse, vilket syns – i mitt tycke är det kanske väl mycket rysch, pysch och volanger. 



  Vilken bloggerska hade hon inte inte varit!

Många av urklippen handlar om hennes vänner – och det är nu jag glömmer tid och rum, för många av dem hittar jag långa artiklar om, på nätet. Artiklar med länkar, så hörs jag inte av igen så har jag klickat vilse!


Dagens upptäckt var ett par klipp från Carter Lake Club, där mors familj tillbringade somrarna. Klipp som jag sett många gånger, men i dag ser jag att mors bästa vän Mary Carolyn, bär samma docka på tidningsbilden, som på fotot i förra inlägget.

fredag 30 augusti 2013

torsdag 29 augusti 2013

Mer bilder


 Ännu en dålig bild, men en fin komposition – utan den snöbollskastande flickan skulle den ha varit urtråkig. Den ser ut ungefär som ett bokomslag till ”Flickornas julbok”. 


Jag har ju visat en liknande bild, för några år sedan – nu har jag suttit en lång stund och jämfört dem, och tror inte att de är tagna vid samma tillfälle.


onsdag 28 augusti 2013

En fasansfull tanke

Fler bilder, och hela artikeln 
kan du läsa i South Bend Tribune.
(Ha en näsduk i beredskap!)


Att se sitt hus brinna ned måste vara en av de värsta saker som kan hända en. Ännu värre blir det naturligtvis om det finns människor och djur kvar i huset.
Jag har flera gånger läst om syrgasmasker för djur – men bara i amerikanska artiklar. Om våra svenska brandbilar är utrustade med dylika har jag ingen aning om. Kanske är det något att tänka på, om man vill donera pengar till något vällovligt ändamål.

PåSladden, jag googlade på "syrgasmasker för djur" (gör det), det tycks vara fler än jag som undrar, – nu ska jag läsa mer om det.

Jag bildar mig

 Ett projekt utan slut!
När jag häromdagen hade en del av familjealbumen framme för fotografering, passade jag på att titta i dem. Där finns min barndom, mors barndom, delar av morföräldrarnas liv och fars ungdom. De äldsta bilderna är nog bortåt hundra år gamla, och inte alltid särskilt bra. Tyvärr finns det många bilder som jag inte vet, var och när de är tagna – och där finns många okända människor. För några år sedan gick jag igenom en del av albumen med mor, och vi kunde skriva in en del namn och årtal under bilderna.
Som vi nuddade vid i kommentarerna till inlägget om bilder, kan somliga bilder vara av intresse även om man inte känner till personerna och platserna. Kanske kan bilderna av min chicka mormor vara ett par sådana. Jag gissar att båda bilderna är tagna under nittonhundratalets första decennium, eller möjligtvis tidigt tjugotal.
Mormor var född 1891 – det var i alla fall vad hon hävdade, och vad som står i familjebibeln. Av någon märklig anledning har hon och hennes sju syskon, alla blivit ett år äldre i kyrkböckerna.
Jag kan nästan lova att det inte är det sista ni ser av familjealbumens bilder.

tisdag 27 augusti 2013

Därför var jag så trött


Det här är fortsättningen på ett inlägg från november 2011. Ett inlägg som jag hittade när jag letade efter bilder på bloggen.
Jag skrev att jag kanske skulle förklara den stora tröttheten en annan gång — och i dag känns som en annan gång. Eller kanske som ett annat liv, för både 2011 och resan jag talar om känns oändligt avlägsna.
Varför jag for fram och tillbaka, som en yoyo, över U.S.A. berättade jag om i ett annat inlägg från 2011.
Jag kom alltså med flyg från Atlanta till Salt Lake City en junikväll. Jag skulle vidare med Greyhoundbuss upp till norra Idaho, där mina vänner skulle möte mig i Ashton för vidare transport till Island Park. Det är en stor, nästan cirkelrund, platå som ligger på närmare 2000 meters höjd, omgiven av berg på drygt 3000 meter. Floran och faunan är fantastisk, men mina diabilder och svartvita bilder låter sig inte visas här. Så jag sökte på nätet och fann ett blogginlägg om detta natursköna område så även om du inte kan besöka Island Park i levande livet, så titta in på Jeans blogg!
Nu var det inte naturen jag skulle berätta om (vilket skulle vara mer intressant än mitt minne), utan vad som kan hända när man kliver av planet och hittar sin resväska på bandet med en jättereva, tvärs över ena sidan. Så stor reva att väskans innehåll hängde utanför. Där stod jag med en trasig resväska, utan att veta var jag skulle tillbringa natten, och med en huvudvärk som gav synrubbningar. Allt jag visste var att jag redan hade missat sista bussen från flygfältet till sta’n. Det fanns en dörr med mitt flygbolags namn på, så jag knackade på och frågade vad jag skulle göra nu. Jo, jag skulle få väskan lagad, på den ort jag var på väg till, och så skicka räkningen till bolaget. Eftersom jag skulle bo i en nationalpark med mest björnar, älgar och bisonoxar så var det inte alltför svårt att räkna ut att jag inte skulle kunna få väskan lagad där. Tjejen jag talade med var rar, men det här var det enda alternativet hon hade att erbjuda, och jag var inte i stånd att diskutera saken för nu rann tårarna utför mina kinder, och allt jag ville vara att få tag på en säng.
Tjejen insåg mitt dilemma och erbjöd sig att beställa ett motellrum nära busshållplatsen åt mig, hon tejpade ihop väskan och beställde en taxi. 
Fortfarande hulkande och med stängda ögon satte jag mig i taxin, som visade sig ha en vänlig, men alldeles för talträngd chaufför. Han gav mig allsköns goda råd hur jag skulle bota min huvudvärk — det enda jag minns nu, är att han rekommenderade vitamintabletter.
Efter en natts sömn på ett rätt sjabbigt motell var huvudet bättre, men jag var mer än trött — och det var alltså i det skicket jag blev tvungen att tillbringa större delen av dagen på en stinkande överfull buss.
Efter en fantastisk vecka i den makalösa naturen i Island Park kom jag tillbaka till flygplatsen i Salt Lake City. När jag sitter och väntar på att få gå ombord på planet kommer det fram en tjej och frågar om jag mår bättre nu, och om jag haft en fin vecka. Jag tyckte att det var något bekant över henne, men kunde  inte placera henne. Hon såg det, och talade om att det var henne jag talat med för en vecka se’n — men nu hade hon ingen uniform, eftersom hon inte var i tjänst.

lördag 24 augusti 2013

Att drunkna i ett bildhav


En notis i DN får mig att leta efter ett påbörjat inlägg om bilder. Det ska finnas i datorn, men jag är lite splittrad där jag vandrar mellan äpplen, bär och trappen (där datorn är) — dumt nog försöker jag dessutom vara huslig på vägen mellan dessa stationer. Jag låter inlägget vara, läser notisen (från TT) ännu en gång, och låter tankarna vandra. (Använder man verkligen ordet plåta ny för tiden?)
Det är inget nytt eller märkvärdigt som står där, bara det vi alla vet, att praktiskt taget alla har en kamera nu för tiden, och att många, väldigt många, av dessa kameraförsedda personer inte kan avstå från att dokumentera snart sagt varje sekund av sitt liv. 
Det får mig att fundera över min relation till bilder. Många av mina vänner blir förvånade när jag talar om, att för mig var orden viktigare än bilder när jag var barn. Jo, jag målade, ritade, fotograferade och fascinerades av bilder, men inte färrän jag läst, vad som eventuellt fanns att läsa. Inte förrän i vuxen ålder, började jag vända på vykorten för att titta på bilden. Bilder i böcker, tyckte jag var slöseri med utrymme som kunde användas till text — på biblioteket letade jag efter tjocka böcker med liten text och inga bilder.
Jag har alltid misstrott folk som säger att de ääälskar att titta i andra människors fotoalbum — särskilt när bilderna är dåliga och man inte känner en endast moster eller kusin som är med på bilderna. Att tvingas titta på dåliga diabilder — och inte bara dåliga bilder, utan också dåligt rengjorda bilder — från semestern, kunde vara en pina.
Den pinan har nu övergått till att behöva rulla förbi alldeles för många dåliga och ointressanta bilder som folk envisas med att lägga ut. Det bästa med nätet är att fotografen inte behöver höra snarkningarna eller veta att man raskt går förbi 95% av bilderna.
Jag läser några bloggar (slutna), där bloggarna bara visar en eller två bilder i varje inlägg, de bilderna minns jag, medan jag sällan minns inlägg med tio bilder.
Nu står äppelpajen i ugnen, kanske hinner jag leta efter mitt ”bildinlägg” en liten stund. Och fundera mer på vad det är som får människor, att synbarligen tvångsmässigt, visa upp så stora delar av sin vardag. Vad får folk att tro att andra människor vill se vad jag äter, hur jag klär mig — eller till och med hur jag ser ut innan jag klär mig — mitt skavsår och alla andra tusen detaljer av min vardag. Om sju av mina närmaste vänner vill se hur min nya mössa ser ut, så skickar jag en bild på min nya mössa (med eller utan mig själv) bara till dem.

torsdag 22 augusti 2013

Att blogga i nattmössan


faller sig helt naturligt för somliga av oss. Framöver kommer jag att göra det i dubbel bemärkelse, eftersom jag nyligen återfann en nattmössa jag stickade på den tiden jag ofta sov utomhus. Som kanske syns på bilden, har jag inte ens fäst garnändarna eftersom mössan blev färdig när det var slutsovet utomhus. Men nu ska jag fästa tåtarna, för jag har upptäckt att den är utomförträfflig nu när mornarna är kyliga. Kanske kan jag hitta tre bjällror att fästa i mössans tre ”svansar”.
Med senapsmugg, nattmössa och elektrisk filt kommer jag att ha det varmt och gott långt in på höstkanten.

onsdag 21 augusti 2013

Minns ni


de gamla ölbackarna, som man kunde köpa för två kronor styck? Våra seniorscouter köpte in ett antal som fick tjänstgöra både som sittplatser, bokhyllor  och förvaringsboxar. Så småningom delade vi upp dem mellan oss, och häromdagen hämtade jag in en från ett uthus. Nu får jag plocka fram rotborste och såpa innan jag kan ta’ in den och bygga till den hylla med sittplats som de andra utgör.
Det som förvånade mig, var att det står Apotekarnes — jag har nog alltid sagt apotekarnas, om jag överhuvudtaget sagt något. Så jag kollar med Wikipedia, som inleder sin artikel: Apotekarnes (äldre form av apotekarnas), grundades 1874 som Apotekarnes Mineralvatten AB, är ett läskedrycksmärke. 

tisdag 20 augusti 2013

Sol-te

Iced Tea in the Garden
Marie Versailles

 När jag läser i tidningen (Daily Mail) att de flesta av oss gör av med massor av energi, helt i onödan, när vi kokar vatten, så är min första tanke, att vi får kanske göra mer sol-te. 
Genom att koka mer vatten än som behövs, så slösar engelsmännen bort 68 milliarder pund om året. I en undersökning av 86000 hem, kom man fram till att i 95% av hemmen slösade man både med vatten och energi.
Jag som inte har tålamod att vänta på att allt vatten ska koka upp, fyller aldrig kokaren med mer vatten än jag behöver — men sol-te gör jag sällan. Jag är mycket begiven på is-te, men föredrar att koka vattnet först eftersom jag tycker det blir godare så. Dessutom finns en risk för att mindre trevliga bakterier växer till i det ljumma vattnet. Alternativet, som jag brukar praktisera, är att inte ställa burken (eller tillbringaren) i solen, utan i kylskåpet, vilket går precis lika bra.
Fast dessa kyliga mornar (6°) brygger jag mitt te i en av apotekets gamla senapsburkar, eftersom de har lock och därtill är perfekta att värma händerna på.

söndag 18 augusti 2013

Glassbröd



Nu när vädret kanske inte inbjuder till att äta stora lass med glass, så kan du ju prova att baka med glass. Det lär vara den senaste matflugan. Bara två ingredienser behövs: glass och mjöl med bakpulver.
Det får inte vara någon mager glassvariant — det ska vara riktig gammaldags glass gjord på grädde och ägg.
Det finns recept på nätet (sök på "ice cream bread") för den hågade — jag har inte provat, och kommer förmodligen inte att göra det, så berätta gärna vad du tycker, om du gör ett försök!

torsdag 15 augusti 2013

Avslöjande språk


Språket berättar mycket om oss, både ordvalet och hur vi fogar samman orden, säger en del om människan bakom orden. Fast det stämmer inte alltid — jag kom att brevväxla med en språkmänniska när jag var drygt fyrtio år. När vi efter rätt många brev första gången kom att tala i telefonen, sa’ Inger plötsligt: ”så ung du låter”, varpå jag svarade något i stil med att jag trots mina 42 år kände mig relativt ung. ”Fyrtiotvå!”, nästan skrek Inger, ”jag som trodde du var närmare sjuttio”. 
Så kan det gå när man använder sina föräldrar och äldre släktingars språk. Jag tänker sällan på att mitt språk av  många betraktas som föråldrat, men jag får ibland höra det — både som positiv och negativ kritik.
En norsk kille, förundrades en gång över att han förstod allt jag sa’, han brukade inte förstå svenska. Vi kom fram till att det nog berodde på mitt gammalmodiga språk.

Just nu kånkar jag runt på en förtjusande liten bok (hm, förtjusande — används det ordet nu för tiden),
A Collection of Forgotten-yet Delightful Words, Phrases, Praises, Insults, Idioms and Literary Florishes from Eras Past" av Lesley M M Blume — en utmärkt bok för den som som varken har gott om energi eller tid. Just som jag skriver det, inser jag att den inte passar för den som har ont om tid, eftersom den inbjuder till att ”bara läsa om ett ord till”. 
Det var när jag kom till ordet ”brat”, som jag insåg hur gammal jag är. I min ungdom var det ett gångbart ord, till exempel när småbröder gömde sig bakom soffan när storebror kom hem med en flickvän.
BRAT
Underused in today’s vernacular — which is odd, considerin that brats appear to be more rife than ever. The ultimate brat poster gitl: Veruca Salt in Roald Dahl’s book ”Charlie and the Chocolate Factory”, whose shenanigans in the 1971 film adaption promted the factory’s resident Oompa Loompas to immortalize her with a song, in which they asked,
”Who do you blame when a kid is a brat?
Pampered and spoiled like a Siamese cat.”
Their answer: Blaming the kids would be a ”lie and a shame.” Rather, contend the Oompa Loompas, blame rests squarly with ”the mother and father.”
Och så läser jag att ordet kommit ur modet! Liksom ”glad rags”, ”scarce as hen’s teeth”, ”tickled pink”, ”willy nilly” och "worrywart" — alla ord och uttryck som jag växt upp med.
Så finns det uttryck som vi har på svenska också: ”lazy-man’s load”, ”born yesterday” och ”castles in the air”.
Som vanligt får jag lägga band på mig, för att inte citera hela boken. Men några för mig okända uttryck, tänker jag ändå pracka på er.
CHANCE THE DUCKS
A nineteenth-century phrase meaning to forge ahead, come what may. (”It looks like rain, but let’s chance the ducks and have the picnic anyway.”)

DANDIPRAT
This sixteenth-century word just sounds insulting, and indeed, it is: ”dandiprat” means a ”silly, finicky, or puerile person.”
INK-SLINGER
A journalist, author, or other ”brother of the quill,” according the 1905 Dictionary of Slang and Colloquial English

tisdag 13 augusti 2013

Frontalkrock

 men det var inte mitt fel — jag saktade in när jag såg honom komma emot mig i full fart. Han träffade mig mellan ögonen — och jag kan ge mig på att han skrattade innan han flög vidare. Det var en av alla dessa vackra blåskimrande trollsländor som var ute och busflög. Vilken sort vet jag inte — jag läste nyligen att vi har 62 olika sorters trollsländor i Sverige, så det finns ju några att välja på.
Det är många som säger att det är ont om insekter i år — kanske därför att de alla samlas på vår kulle. För här har det hela sommaren varit gott om flygfän, förutom myggor och getingar, vilka jag inte saknar. Och grodor, jag har väl aldrig sett så många grodor tidigare, som jag sett i sommar.
Kanske attraherar vår vildvuxna tomt, utan andra kemikalier än de som ofrivilligt regnar över oss alla,   både det som kryper, flyger och krälar.

Jag lever farligt

 Jag gillar nämligen inte kaffe — ja, jag tycker direkt illa om kaffe, kan inte ens pina i mig ett par klunkar för att vara artig.  Här på landet finns det fortfarande folk som inte har något annan dryck att bjuda på, och de ojar sig om man ber om ett glas vatten. Te är en dryck som de ser på med misstänksamhet — det anses vara en snobbig överklassdryck.
Varför är det då så farligt att inte dricka kaffe — jo, jag läser att personer som dricker mellan två och fyra koppar kaffe per dag löper 50% mindre risk att begå självmord, än icke drinkare, eller de som dricker mindre än så. Men dricker man mer, ökar risken att bli deprimerad. Lagom är bäst!
Eftersom jag kommit så här långt i livet utan att ens ha kommit på tanken att gå händelserna i förväg, har jag inga som helst planer på att börja pina i mig kaffe nu. I all synnerhet, som det skulle kunna leda till att jag kommer att se ut så här.
Morning Coffee Nude Male
K. Kobylecka

måndag 12 augusti 2013

Bettina — igen

 AUGUST.
Twenty little jelly-glasses, twenty pots of jam,
Twenty jars of pickles and preserves,
Making other wealth than this appear a stupid sham,——
Ah, you dears! What color, gleam and curves!
Mina äpplen är inte redo att förvandlas till en efterrätt än — men det kan ju var bra att ligga i startgroparna, med receptet i handen, innan äpplena börjar falla från grenarna. Så jag har konsulterat Bettina, som förutom att hon bakar äppelkaka, gör vinbärsgelé och konserverar körsbär.


Dutch Apple Cake (Two portions)
1 C-flour
¼ t-salt
2 t-baking powder
1 T-butter
1 egg well beaten
⅓ C-milk
1 sour apple
2 T-sugar
½ t-cinnamon
Mix flour, salt and baking powder. Cut in the butter. Add the milk and egg. Mix well. Spread one-half an inch thick in a shallow pan. Pare and cut the apples in lengthwise sections. Lay in rows in the dough with the sharp edges pressed lightly into the dough. Mix the sugar and cinnamon and sprinkle over the top. Bake thirty minutes in a moderate oven. Serve with lemon sauce.

Lemon Sauce (Two portions)
½ C-sugar
¼ t-salt  
1 t-flour
1 C-water
1 t-butter
2 T-lemon juice
Mix the sugar, salt and flour well. Add the water slowly. Cook seven minutes. Add the butter and lemon juice. Serve hot.

Läs mer om Bettina:
Lördag med Gutenberg
En julimorgon
I de inläggen finns länkar till boken om Bettina och Bob och till en omvandlingstabell.

söndag 11 augusti 2013

Grattis Enid!


Enid Mary Blyton
11 augusti - 28 november 1968
Vad man än tycker om Enid, så får man konstatera att hon med sina över 600 böcker, översatta till mer än 90 språk, var en framgångsrik författare.
Jag som inte gillar spänning, läste bara några få av Fem-böckerna och de andra ungdomsdeckarna. Däremot tyckte jag om hennes internatskoleböcker. I dag kan jag inte, utan att leta fram några av böckerna, uttala mig om huruvida språket var så torftigt, som ofta sägs i debatten. Däremot  minns jag att alla flickorna var präktiga och rättrådiga — utom problemflickorna, som i regel var präktiga och rättrådiga, innan boken var slut.
Läser i en artikel från 2010 att man då var i färd med att se över språket i Fem-böckerna. Man stryker inte bara det rasistiska och sextistiska — man byter ut föråldrade uttryck, som man inte tror barn av i dag begriper.
"Children who read [the Famous Five books] need to be able to easily understand the characterisations and easily to get into the plots. If the text is revised [they're] more likely to be able to engage with them."
Other changes include "housemistress" becoming "teacher", "awful swotter" becoming "bookworm", "mother and father" becoming "mum and dad", "school tunic" becoming "uniform" and Dick's comment that "she must be jolly lonely all by herself" being changed to "she must get lonely all by herself".
McNeil said references to a "tinker" have also been changed to "traveller". "Enid Blyton wouldn't have meant that ['tinker'] pejoratively. It's a description of a person, in order to place the character. So 'dirty tinker' has become traveller."
Tony Summerfield, who runs the Enid Blyton Society, said he was "thoroughly against unnecessary changes just for the sake of it, from adults who underestimate the intelligence of children".
He added: "I am in approval of changing language which has perhaps become offensive or has different meanings, or any racist references," he said. "And certain words such as 'gay' or 'queer' obviously have different meanings nowadays and it's fair enough to change them. But changes for the sake of them, I disapprove of."
"Why does Blyton have to be so heavily altered when other authors from the same era aren't changed at all? No one's going to change E Nesbit's Railway Children ... Children can appreciate these books were written in a different time."
Kanske blir jag tvungen att läsa någon av de biografier om Enid som finns — hon tycks ha varit en komplicerad person, inte särskilt omtyckelig. Hennes ena dotter skrev i en bok om sin mor:
 "The truth is Enid Blyton was arrogant, insecure, pretentious, very skilled at putting difficult or unpleasant things out of her mind, and without a trace of maternal instinct. As a child, I viewed her as a rather strict authority. As an adult I pitied her."Her elder daughter, Gillian, did not hold the same view toward their mother, and Imogen's biography of Blyton contains a foreword by Gillian to the effect that her memories of childhood with Enid Blyton were mainly happy ones. 
På Bokus får man över tusen träffar, om man söker på Enid Blyton — både hennes böcker och böcker om henne. Och vill du veta ännu mer så besök ”The Enid Blyton Society”.

Att välja sina ord

Vill bara påpeka att stôga i bakgrunden inte är vår, 
även om bilen jag talar om såg ut ungefär så här.


"Å, vilken fin smolk, får jag följa med när du testar den?", frågade Anders och smekte ömt bilen.
Jag kom att tänka på Anders häromdagen, när jag hamnade  bakom en såskopp. Den där sortens bilförare som gör omotiverade inbromsningar, och kör strax under (ibland mycket under) tillåten hastighet, så länge vägen svänger och det inte går att köra om. Kan man vägen, får man växla ned när man vet att det kommer en raksträcka, så man kan blåsa om, så snart sikten blir fri, för den sortens bilförare segar sig alltid upp över tillåten hastighet, så snart det blir möjligt att köra om.
Min far brukade tala om att det var smolk i vägen, och det hade Anders tolkat på sitt egt vis. 
Det här inträffade när Anders var fem år, då när han alltid råkade komma förbi, när far hade med sig en testbil hem, eftersom han visste att det då bjöds på en åktur i hög fart och med bil-snack. Det sista jag hörde om Anders, var att han läste juridik, så jag skulle tro att han i dag är en man i staten med en egen fin smolk.

smolk [smål´k]     subst. ~et 
ORDLED: smolk-et
• smutspartikel {1grand}: få ~ på kragen
BET.NYANS: överfört om irritation e.d.: det har kommit ~ i glädjebägaren
HIST.: sedan ca 1635; sv. dial. smolk; trol. besl. med 2smul

1smul adj. ~t 
• praktiskt taget fri från sjögång: smulvatten; de kom in på ~t vatten bakom några holmar
HIST.: sedan 1788; besl. med sv. dial. smylta 'bli lugn' och med 2smälta

lördag 10 augusti 2013

Grattis Alexandr!

Aleksandr Konstantinovitj Glazunov
10 augusti 11865 - 21 mars 1936
porträtt målat av Ilja Repin 1887

Jag minns så väl när jag upptäckte Aleksandr Glazunov. Jag satt på min rum, och skrev på ett enskilt arbete om skolväsendet i Sverige under medeltiden (tänk om jag mindes något av det), när jag tog en paus och satte på radion. Vad de spelade minns jag inte, bara att det var Glazunov, vilket fick mig att nästa dag, köpa en skiva med hans musik.
Det skulle vara bra, om de som presenterar musik på radion, kunde enas om på vilken stavelse betoningen ska ligga på Glazunov.
Jag hoppas att ni har bättre mottagningsförhållanden än vad jag har. Den här stråkkvintetten är definitivt mer njutbar om man slipper de korta täta uppehållen som ger den en märklig staccatokarraktär.

fredag 9 augusti 2013

Tonartsbyte



I går satt jag på trappen och lyssnade till sommarsuset i träden. I dag har det övergått till höstsus.

I dag för 154 år sedan


Illustration from U.S. Patent #25,076: 
Revolving Stairs. Issued August 9, 
1859 to Nathan Ames.

fick Nathan Ames patent på ”revolving stairs”. Men det stannade vid ett patent, någon rulltrappa byggdes aldrig efter hans ritningar. Efter honom fick en handfull andra gossar patent på liknande trappor — som även de, förblev ritningar. Inte förrän 1896, uppfördes en rulltrappa på Coney Island.

Till Sverige kom rulltrapporna på 1930-talet — bland annat vid Slussen, NK och PUB säger Wikipedia (och det kostade pengar att nyttja dessa trappor).
Själv åkte jag rulltrappa på Skansen, när vi var där med barnkrubban. Om det var mitt första möte med en rulltrappa vet jag inte, men det var den första gången jag minns att jag åkte uppför en. Jag minns också att en del av kamraterna var rädda för att kliva på trappan, så uniformerade vakter assisterade barnkrubbans tanter genom att hålla de rädda barnen i handen.
Kanske var det vid samma tillfälle som vi ungar betittade björnarna vid björnberget. Vi tyckte nog allihopa att björnarna var gulliga — men dagens clou var att en av dem bajsade. Då jublade vi, och konstaterade att deras bajs såg ut som senap.

Grattis Pamela!

9 augusti 1899 – 23 april 1996

Författare, journalist och skådespelare, mest känd för böckerna om Mary Poppins, även om hon skrev fler böcker än så.
Kollar med Bokus, och blir förvånad över att ingen av  hennes böcker finns på svenska, och bara en på engelska ("Flower Date").
Däremot finns en biografi om henne, ”Mary Poppins, She Wrote, The Life of P. L. Travers” av Valerie Lawson. Men den hittar man bara om man känner till dess författare, och inte om man söker på Travers. En biografi som får en rätt ljummen recention i ”The New York Times”.
Jag som trodde att Mary Poppins var en odödlig klassiker, som man alltid kunde få tag på.
Disneys film om Mary Poppins, tyckte Pamela var alldeles för sliskig, och vägrade att ha något mer med Disney att göra, efter dess premiär.

tisdag 6 augusti 2013

Lycka




är att ha någon att pussa.
Att det tycks vara en del av ett reklaminslag, kan ju inte djuren lastas för.