söndag 7 augusti 2011

Fotografering

Det ta'r tid för en del saker att sjunka in — som det här med fotografering. Jag vet inte hur många gånger jag, de senaste dagarna, sett något vackert och trevat efter kameran — kameran som inte längre fungerar. Så länge jag kan minnas har jag fotograferat, i början med den gamla Super Ikontan som syns på bilden ovan. Det var en bälgkamera, där det gällde att komma ihåg att spänna en liten fjäder innan jag kunde trycka av. Ingen kamera för sportjournalister! Men den hade ett jättefint Zeiss objektiv, och nyttigt var det att lära sig att uppskatta ljusförhållanden, för att ställa in bländare och tid. Exponeringsmätare var jag i regel för lat för att använda.

Så här ser den ut, Super Ikontan som
finns någonstan i mina gömmor
















Så småningom övergick jag till en lika antik Leica, innan jag i 20-års åldern fick min första nya kamera. Fast även se'n jag fick den, fortsatte jag att använda den av familjens kameror som passade bäst för ändamålet. Kameror som fortfarande finns i min ägo — fast jag förmodligen inte kommer att plocka fram någon av dem.
Det var åratal se'n jag ägnade mig åt mörkrums-arbete, så även om jag är mycket förtjust i svartvita bilder och filmer, så kommer jag knappast att stänga in mig i mörkrummet. Man blir nog lite bekväm (i ordets ursprungliga betydelse) av sig när man vant sig vid digital fotografering, där man på en gång kan avgöra om bilden blev så dålig att man måste ta' flera. För att inte tala om att man inte behöver tänka på filmkostnader.


Den här sortens kameror har vi också några stycken av — men de blir nog alla kvar på sina hyllor, där de står och samlar damm.
Se'n kam man ju fråga sig varför man fotograferar — de flesta fotografierna blir ju liggande någonstans, sedan man sett tittat på dem ett par gånger.
Och vad i all världen jag ska göra av alla gamla negativ och diabilder, har jag ännu inte räknat ut.

3 kommentarer:

  1. Bra frågor,
    vad gör man av alla gamla negativ och bilder som man aldrig tittar på?
    Vi gick igenom en hel del av det arkiverade, för några år sedan och brände upp blekta bilder, ingen svartvit däremot, i en stor allhelgonabrasa. Det kändes befriande.

    Karin som prisar den digitala fotokonsten som är lätt att radera

    SvaraRadera
  2. De analoga bilderna kommer att finnas kvar till eftervärlden men kommer de digitala att kunna bevaras och på vilket sätt?
    I datorn är bilderna i allra högsta grad osäkra och en extern hårddisk kan också gå sönder (fråga mig, jag har numera tre stycken för säkerhets skull).

    SvaraRadera
  3. Karin,
    Jag är kluven till den digitala fotograferingen. Det finns massor med fördelar - men ändå kan jag sakna den gamla "riktiga" fotograferingen. Fast jag saknar den inte så mycket att jag återgår till den!

    Renée,
    Jo tack, jag har också erfarenhet av hur osäker förvaringen i datorer och externa hårddiskar är!
    Se´n finns det ju gamla diabilder som jag har kvar av nostalgiska skäl eftersom de antingen är gulbruna eller blekta till spökbilder.
    Men vem bryr sig om alla dessa gamla bilder i framtiden?

    Margaretha

    SvaraRadera