söndag 17 juli 2011

Utveckling eller avveckling

av språket?
Distorted View
Diana Ong

I går läste jag återigen en text där någon talade om att “klanka ned” på någon. Vid det här laget har jag hört och läst uttrycket så många gånger att jag började undra om det är jag som har fel och alla andra rätt. Men en tur till NE säger mig att det inte heter så. Man klankar på någon eller något — inget annat. Jag funderar på om det har skett en sammanblandning med “racka ned”, eller om det helt enkelt är prepositionssjukan som florerar. Ni vet, starta upp, släcka ned och slika uttryck som får somliga av oss att rysa av obehag.

Det är lätt att förstå hur fel kan bli, om inte rätt så vedertaget, när man hör det tillräckligt ofta — och har man inte ens hört den korrekta varianten så tror man naturligtvis att det alla säger är rätt.

klank`a verb ~de ~t
ORDLED: klank-ar
SUBST.: klankande; klank
• mekaniskt förebrå på ett småaktigt sätt: många ~r på regeringen; ~ på välfärden; ~ inte på mig
KONSTR.: ~ på ngn el. ngt
HIST.: sedan 1559; svenskt ord, trol. ljudhärmande; jfr äldre sv. klanka, om korp och kråka

racka ne´r el. racka ne´d verb rackade rackat
ORDLED: rack-ar
SUBST.: nerrackande, nedrackande
• hårt och småaktigt kritisera ngn el. ngt vard.: hon rackar ner på honom hela tiden
KONSTR.: ~ på ngn el. ngt
HIST.: sedan 1891; via da. av lågty. rakken med samma bet., urspr. 'forsla bort avfall'; besl. med raka; jfr rackare

9 kommentarer:

  1. Kul att du tar upp det här som vi talade om vid middagsbordet igår. Efter att inte ha bott i Sverige på fem år känner jag mig ibland lite vilsen i svenskan, mycket har faktiskt hunnit förändrats på de åren. Och jag märker att våra barn talar en svenska som liknar den svenska jag talade när jag var i deras ålder, fast de kommer nog (tyvärr) att gå över snart nu när de skaffar svenska kompisar!

    SvaraRadera
  2. hehe, jsg känner som ingalill när jag hälsar på familjen i staterna. jag fattar inte alltid vad mina syskonbarn säger! de är så mycket som har ändrats, och precis som du har skrivit om förr så har både röster och sätt att prata blivit annorlunda. ibland är det jobbigt för det är precis som jag inte har något språk.

    SvaraRadera
  3. För att inte tala om "prioritera ner".Det gör åtminstone mig alldeles knottrig.

    SvaraRadera
  4. Intressant! Nu ska jag tagga ner inför semestern...

    SvaraRadera
  5. Det finns en del ord och uttryck som många verkar säga fel. Det är som när man i Sverige talar om situationstecken i stället för citationstecken. Då börjar jag också rysa. Eller som här i USA när man inte kan skilja på it is och it's. Stor skillnad och helt olika saker. Fler skulle läsa din blogg Margaretha. :)

    SvaraRadera
  6. Språket förändras ju hela tiden, som Lars-Gunnar Andersson alltid framhåller i "Språket" när vi förfasar oss över än det ena och än det andra. Jag har t.ex. svårt för att smälta att sebra stavas med s och inte med z...

    Och att starta upp och prioritera ner, kommer nog att accepteras fullt ut vad det lider. Däremot har jag inte hört klanka ner tidigare, beror säkert som du skriver på likheten med racka ner.

    Ingrid, som fortfarande besiktigar sin bil och inte besiktar den.

    SvaraRadera
  7. Ingalill,
    Jag kan tänka mig att det måste märkas ännu mer för dig som inte dagligen hört hur språket förändras. Det måste bli en hel del krockar med verkligheten när man byter kultur, men har jag förstått det rätt är ni vana.

    Debbie,
    Så väl jag känner igen det där med att inte ha något språk. För mig brukar det inträffa på tredje da'n, när jag byter land. Då är jag helt tom i skallen och även om jag förstår vad folk säger kan jag inte formulera en vettig tanke.

    Ninna,
    Då är jag tydligen i gott knottrigt sällskap! kanske dags för ett nytt sällskap, "Knottriga fosilers forum".

    Karlavagnen,
    Du hör väl till samma grupp som Ingalill, som lägger märke till förändringarna när du återvänder till Sverige, kan jag tro.
    Kör nu försiktigt, du får inte vara SÅ otaggad att du är ouppmärksam på hemresan!

    Anne-Marie,
    Att misshandla sitt modersmål är inte bara förbehållet oss svenskar. När man läser på texter på nätet tror jag att det är många slarvfel, förutom de fel som beror på okunskap. Det verkar inte som så värst många bryr sig om att läsa igenom sin text innan de skickar iväg den. Gjorde fler det skulle man se fler be och to rättstavat i engelska texter. Men hårresande grammatik är inte ovanligt någonstans. Och genetivapostrofens vara eller inte vara är tydligen ett problem för många engelsktalande.
    Och det skulle inte hjälpa dem att läsa varken min blogg eller andra fanatikers skrifter, för man måste vara motiverad för att ändra sig. Här är det nog bara de redan frälsta som får tillfälle att förfasa sig.

    Ingrid,
    "Di gamble" har ju förfasat sig i alla tider över språkets förfall. Och dagens lingvister är nog alla rätt förlåtande - de skulle säkert inte orka fortsätta om de hela tiden spjärnade emot.
    Jag har inget emot nykonstruktioner, men jag tycker att slöa direktöversättningar (och ibland inte ens översättningar) är förfärliga.
    Om någon frågar mig om jag har betalt, när jag handlar, och jag svarar att jag önskar att jag hade det - då får jag bara undrande blickar till svar.

    Margaretha

    SvaraRadera
  8. Läste och funderar hur jag använder språket och kom fram till att jag står nog med en fot på vardera sida. Å ena sidan använder jag säkert uttryck som som är felaktiga, vissa blivit vedertagna i mina öron, vissa skriver jag med flit. Å andra sidan förfasas jag över vissa formuleringar som tillhör knottergruppen för mig.
    Jag tappade dessutom en hel del språk när jag blev ordentligt sjuk i utmattningsdepression och fick lära om.
    Och här i USA så är det ju inte skolengelska direkt.Det verkar som om man tar bort hälften av bokstäverna. Konstig.. Som "What are you doing tonight?" blir "Watcha doin tonite?" Kramar och intressant inlägg

    SvaraRadera
  9. Magdalena,
    Vi behöver nog alla, med jämna mellanrum, fundera över hur vi använder språket. Man blir lätt hemmablind.
    Du anar inte vilken rotvälska jag talade när jag var nitton år och använde mer engelska än svenska. Det var rena parodin på utvandrarberättelser, ungefär som "han gick till barnen och killade sig".
    I dag tycker jag att det är pinsamt att läsa mina brev hem till föräldrarna! Men jag insåg ju själv hur förfärligt det var och när min mor helt diskret antydde att det inte lät bra, så skärpte jag mig. Se'n dess har jag nog varit extra noga med att inte blanda språken, för jag vet hur lätt det är att åka dit - även om det bara är på skoj i familjen.
    Som du säger finns det ju en hel del märklig engelska (även i England finns det ju praktiskt taget obegripliga dialekter), och jag försöker vara uppmärksam på att inte falla in i en del av dessa gräsligheter. Det är inte lätt att stava till den engelskan heller!
    Sköt om dig och din mage!
    Margaretha

    SvaraRadera