söndag 31 juli 2011

Vad man vet

och vad man tror sig veta


Flowers of July and August

Om jag blev väckt ur en törnrosasömn och placerades mitt ute i naturen, skulle jag då kunna pricka in vilken månad på året det är? Naturligtvis kan jag skilja december från juli — men om det var sommar, skulle jag då kunna på en vecka när, pricka in datumet?
Flera gånger på sistone har det känts lite höstigt — men tycker jag det bara för att jag vet att sensommaren håller på att ta' över?

En god kombination

Marmelad gjord på krusbär och grapefrukt är gott.

lördag 30 juli 2011

Grattis Emily!

Emily Brontë
30 juli 1818 -1848

Gutenberg har både hennes "Wuthering Heights" och poem av de tre systrarna, men det framgår inte vem som skrivit vad.
Jag hittar en uppgift om att hon skulle ha haft ADHD, men inga belägg därför.

fredag 29 juli 2011

Oh, fröjd!

Datorn har kommit på bättre tankar!
Den svinaktiga adressen fungerar ånyo!

Meddelande


Jaha ja, så är det dags igen. Datorstrul. Alldeles nyss funkade datorn — den "riktiga" den jag använder för mejlen. Vet att det låter skumt, så jag går inte in på detaljer, men den lilla datorn jag skriver på nu klarar inte av att ta' emot mejl till min vanliga mejladress. Så vill du mig något blir det till att nyttja mejladressen som finns här i högerkanten.

En annan schlagdänga

som vi trallar på här hemma.


I fall någon inte förstått vilka antikviteter vi är, här på vår kulle, så kommer här ännu en av de sånger vi brukar brista ut i.


torsdag 28 juli 2011

Det här med telefoni


Sitter här och funderar på om det var bättre förr — och nu talar jag alltså bara om telefoni, inte allt annat man kan göra med dagens så kallade telefoner. Det är klart att det inte var roligt på den tiden telefonisten lysnade på samtalen, och spred vad man sagt vidare.
Men om det nu är en telefon man behöver, och inte allt det andra, så är det ju bra om telefonen funkar som just en telefon.


Jag har goda erfarenheter av Telia och deras service — men jag är tveksam till IP-telefonin, som jag fick på halsen när jag skaffade bredband.
Ett tag klagade alla vänner på att vi aldrig svarade i telefon, vilket är lite märkligt med tanke på att vi praktiskt taget alltid är hemma. Men så kom jag på att varje gång jag flyttat modemet — vilket jag måste göra när jag byter datorplats eftersom huset är stort — så måste jag lyfta på luren flera gånger för att telefonen ska komma igång igen. Nåja, det är väl inte hela världen, det gäller bara att komma ihåg. Men IP-telefonin betyder också att jag blir utan telefon när det är strömavbrott, vilket jag inte gillar. Skulle något hända oss, sitter vi illa till utan telefon. Under kontorstid har jag en granne på relativt nära håll, men det förutsätter ändå att jag är i stånd att ta’ mig dit. Nu hör jag röster som säger att det är väl inget att bråka om, använd mobilen. Men jag hör till den minoritet som inte har mobil — och inte tänker låta mig tvingas till att skaffa en som reserv, jag har inte råd att betala för något jag inte använder.


På den gamla goda? tiden kunde man ju alltid nå telefonisten som förde larmet vidare — och jag kommer att tänka på alla söta berättelser som finns om barn som brukade ringa till telefonisten bara för att prata, eller be om hjälp me läxor eller hur man fixade ett mellanmål. Det var då det.
Sånger skrevs det också om den nymodiga telefonen. Jag letade förgäves, på nätet, efter en vi brukar tralla på här hemma, “Central, central, give me 503...” Men jag hittade ett sött litet telefonpotpurri som den hågade kan lyssa på.



Grattis Beatrix!

Beatrix Potter
28 juli 1866 - 22 december 1943

Hon behöver väl ingen presentation, vill någon lära sig mer om henne, så vimlar det av sidor på nätet som handlar om henne och hennes böcker.

onsdag 27 juli 2011

3 X Dorothy



För några månader se’n hörde jag musik av en kvinnlig kompositör och pianist, vid namn Dorothy Howell, på radion. Naturligtvis blev jag nyfiken på henne, och hittade även det här klippet. Blir också du nyfiken, så läs vad Wikipedia skriver om henne.


Men det fanns två Dorothy Howell till — den ena är Hilary Clintons mamma.
Och så den tredje som är författare, om henne och en av hennes böcker får du veta mer på grannbloggen.





tisdag 26 juli 2011

ordens ark

Noah Building the Ark, 1356-67


Kanske är det hög tid att bygga en ordens ark att förvara alla utrotningshotade ord i.

Varje gång någon säger “före det”, undrar jag vad som hänt med det utmärkta, och mycket vackrare dessförinnan.

dessförinnan [-in`-, des´ el. med två huvudtryck] adv.
ORDLED: dess--för-inn-an
• före den givna tidpunkten {först, innan}: vi skall åka till stan, men ~ skall du bada
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. thäsforinnan

Och det finns fler ord av samma slag som man inte hör så ofta längre, till exempel:

därefter [dä´r-, -ef´- el. -ef`-] adv.
ORDLED: där--efter

1 (omedelbart) efter den tidpunkten {SYN. därpå} {efteråt, sedan}: vi åt middag och ~ gick vi en långpromenad
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. þär eptir

2 (vanl. med betoning på andra stavelsen) i enlighet med de förutsättningarna: de kunde aldrig enas, och resultatet blev ~
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; se därefter 1

måndag 25 juli 2011

Storstad kontra landsort


Linda bor på Bleecker Street i New York City, inte ens tio minuters promenad från Lisa på Horatio Street. Två av mina vänner som inte kan tänka sig att bo någon annanstans, än just där de bor. Det lustiga är att när de förklara varför, använder de ungefär samma argument som min väninna Rita, som bor i en söt by på engelska landsbygden.
I Ritas by väntar man sig nästan att få se Miss Marple rensa ogräs i sin trädgård och blir inte ett dugg förvånad när det dyker upp några tjejer i yngre tonåren på sina hästar. Eller när ett par småkillar i skoluniform, kortbyxor och slipsen på sned, uppenbarligen glömt bort att gå hem efter skolan, och i stället håller på med ett mystiskt murbygge på ett gärde bakom skolan. Med tåg ta’r det en dryg timma att komma till London.


Linda och Lisa försäkrar mig att det är så trevligt att bo i kvarter där man känner de flesta, pratar med varandra i affärerna och ordnar fester tillsammans. (Fast så utskälld som jag blivit av en kassörska i det lilla snabbköpet där, har jag aldrig blivit någon annanstans — bara för att jag inte fattade vilken knapp jag skulle trycka på när jag betalade med kort, reste hon sig upp och vrålade åt mig att det väl inte var så svårt). De skolor de valt åt sina barn ligger visserligen en bra bit därifrån, och transport måste ordnas varje dag — men vad gör man inte för sina barn.
Bortsett från att Ritas barn slutat skolan, som bara ligger fem minuters väg från hennes hus, (och jag aldrig blivit utskälld av någon i hennes by) så lever dessa kvinnor ungefär samma slags liv.
Rita åker rätt ofta till London för att gå på museer och konserter, precis som Linda och Lisa åker flera kvarter norrut för att göra detsamma. Skillnaden är att Rita måste ta’ tåget medan de båda andra kvinnorna ofta åker taxi.

Visst finns det skillnader, man ser mer tweed och lågklackade snörskor än märkeskläder i Ritas by. Alla kvinnorna är aktiva i olika föreningar — men i kyrkans församlingshem i England serveras det te medan det i New Yorks gallerier serveras starkare saker i glas på fot.
Sociala koder finns både i storstaden och på landet — livet i NYC påminner mig mycket om det livet en del av mina Stockholmsvänner förde i min ungdom. Då skulle man spela brännboll i Lill Jansskogen varefter det picknickades på kyckling och vin. Medan man på landsbygden inte ska sticka av för mycket, vare sig det är i England eller Sverige (eller i något annat land). Din granne vet ofta mer om dig än du vet själv. Fast å andra sidan insåg jag, när jag hälsade på Lisa på Horatio, att dörrvakten i huset talade om för de andra hyresgästerna vem jag var, och varifrån jag kom — den mänskliga naturen förnekar sig aldrig!

Ingen av dem skulle kunna tänka sig ett annorlunda liv men ingen av dem förstår varför jag småler när de säger det.
Boken som fick mig att tänka i de här banorna, har jag berättat om på grannbloggen.

söndag 24 juli 2011

Namnsdagspaj


A Tart of Straw-Berries.

Pick and wash your Straw-Berries clean, and put them in the past one by another, as thick as you can, then take Sugar, Cinamon, and a little Ginger finely beaten, and well mingled together, cast them upon the Straw Berries, and cover them with the lid finely cut into Lozenges, and so let them bake a quarter of an houre, then take it out, stewing it with a little Cinamon, and Sugar, and so serve it.

Här i bloggoversum har det på några ställen talats om jordgubbstårtor med anledning av fruntimmersveckan, så jag tänkte dra mitt strå till stacken, coh kommer här med ett recept som jag hittat i "A Book of Fruits and Flowers", en kokbok från 1653 av anonym författare.
Språket och stavningen på den tiden skiljer sig något från dagens engelska — min gissning är att "past" är vad som i dag stavas paste. Lozenge är ju inte bara en pastill utan kan också betyda romb, men jag tycker ändå att meningen blir lite kryptisk. Någon som har en förklaring?

lördag 23 juli 2011

Catchup, ketchup, catsup



“Det är ju löjligt att skriva tomatketchup“, sa Emma när hon sträckte sig efter ketchupflaskan, “ketchup ÄR ju gjort på tomater”.
Jag har förstått att Emma inte var ensam om att tro att ketchup alltid är tomat ketchup.
Förmodligen kommer ordet från malajiska kchap som betyder fisksås, den var gjord på en fisklag, örter och kryddor. Sjömän tros ha haft med sig såsen till Europa, där man försökte efterlikna den med tillgängliga ingredients, som saften av svamp eller valnötter. Exakt när man började tillverka ketchup av tomater är det ingen som vet. Under 17- och 1800-talet kallades alla såser baserade på vinäger för ketchup. Första gången ordet förekommer i skrift på engelska är 1690, och då stavat catchup, 1711 kan man hitta det stavat ketchup och 1730 med stavningen catsup. Alla tre sätten att stava ordet lever fortfarande sida vid sida i engelskan.

I gamla receptsamlingar finns det gott om olika ketchuprecept för den som vill pröva de mer ursprungliga varianterna.


Mushroom Catchup

If you love good catchup, gentle reader, make it yourself, after the following directions, and you will have a delicious relish for made-dishes, ragoûts, soups, sauces, or hashes.

Mushroom gravy approaches the nature and flavour of meat gravy, more than any vegetable juice, and is the superlative substitute for it: in meagre soups and extempore gravies, the chemistry of the kitchen has yet contrived to agreeably awaken the palate, and encourage the appetite.

A couple of quarts of double catchup, made according to the following receipt, will save you some score pounds of meat, besides a vast deal of time and trouble; as it will furnish, in a few minutes, as good sauce as can be made for either fish, flesh, or fowl.

I believe the following is the best way of extracting and preparing the essence of mushrooms, so as to procure and preserve their flavour for a considerable length of time.

Look out for mushrooms from the beginning of September.

Take care they are the right sort, and fresh gathered. Full-grown flaps are to be preferred: put a layer of these at the bottom of a deep earthen pan, and sprinkle them with salt; then another layer of mushrooms, and some more salt on them; and so on alternately, salt and mushrooms: let them remain two or three hours, by which time the salt will have penetrated the mushrooms, and rendered them easy to break; then pound them in a mortar, or mash them well with your hands, and let them remain for a couple of days, not longer, stirring them up and mashing them well each day; then pour them into a stone jar, and to each quart add an ounce and a half of whole black pepper, and half an ounce of allspice; stop the jar very close, and set it in a stew-pan of boiling water, and keep it boiling for two hours at least. Take out the jar, and pour the juice clear from the settlings through a hair-sieve (without squeezing the mushrooms) into a clean stew-pan; let it boil very gently for half an hour: those who are for superlative catchup, will continue the boiling till the mushroom-juice is reduced to half the quantity; it may then be called double cat-sup or dog-sup.

There are several advantages attending this concentration; it will keep much better, and only half the quantity be required; so you can flavour sauce, &c. without thinning it: neither is this an extravagant way of making it, for merely the aqueous part is evaporated; skim it well, and pour it into a clean dry jar, or jug; cover it close, and let it stand in a cool place till next day; then pour it off as gently as possible (so as not to disturb the settlings at the bottom of the jug,) through a tamis, or thick flannel bag, till it is perfectly clear; add a table-spoonful of good brandy to each pint of catchup, and let it stand as before; a fresh sediment will be deposited, from which the catchup is to be quietly poured off, and bottled in pints or half pints (which have been washed with brandy or spirit): it is best to keep it in such quantities as are soon used.

Take especial care that it is closely corked, and sealed down, or dipped in bottle cement.

If kept in a cool, dry place, it may be preserved for a long time; but if it be badly corked, and kept in a damp place, it will soon spoil.

Examine it from time to time, by placing a strong light behind the neck of the bottle, and if any pellicle appears about it, boil it up again with a few peppercorns.

We have ordered no more spice, &c. than is absolutely necessary to feed the catchup, and keep it from fermenting, &c.

The compound, commonly called catchup, is generally an injudicious combination of so many different tastes, that the flavour of the mushroom is overpowered by a farrago of garlic, eschalot, anchovy, mustard, horseradish, lemon-peel, beer, wine, spice, &c.

Obs.—A table-spoonful of double catchup will impregnate half a pint of sauce with the full flavour of mushroom, in much greater perfection than either pickled or powder of mushrooms.

Walnut Catchup

Take six half-sieves of green walnut-shells, put them into a tub, mix them up well with common salt, (from two to three pounds,) let them stand for six days, frequently beating and mashing them; by this time the shells become soft and pulpy; then by banking it up on one side of the tub, and at the same time by raising the tub on that side, the liquor will drain clear off to the other; then take that liquor out: the mashing and banking-up may be repeated as often as liquor is found. The quantity will be about six quarts. When done, let it be simmered in an iron boiler as long as any scum arises; then bruise a quarter of a pound of ginger, a quarter of a pound of allspice, two ounces of long pepper, two ounces of cloves, with the above ingredients; let it slowly boil for half an hour; when bottled, let an equal quantity of the spice go into each bottle; when corked, let the bottles be filled quite up: cork them tight, seal them over, and put them into a cool and dry place for one year before they are used.

N.B. For the above we are indebted to a respectable oilman, who has many years proved the receipt.

Recepten kommer från "The Cook's Oracle; and Housekeeper's Manual" av William Kitchiner, från 1830.

fredag 22 juli 2011

Livets ketchupeffekt

Det har alltid förundrat mig att livet tycks oförmöget att fördela sorg och glädje på ett någorlunda jämt vis. Mitt liv flyter för det mesta fram som en sedesam flod i ett slättlandskap — men så plötsligt förvandlas denna livets flod till en yster vårflod, där allt händer samtidigt i ett rasande tempo. Bara för att efter en dag eller två, återigen bli stillsam.
Nu senast började det med att just den morgonen jag insåg att jag kunde sova tills jag vaknade av mig själv, då blir jag väckt av en felringning halv åtta. Tillräckligt sent för att jag inte tyckte att det var någon idé att somna om.
Jag hade inte mycket mer än svalt frukosten, och såg fram emot att börja på en ny bok, så ringer en väninna: “snälla söta du, min bil startar inte och jag måste vara hos tandläkaren om en halvtimme (det går inte att ringa till tandläkaren för där är bara en telefonsvarare påkoppld). Efter som det ta’r en halvtimme att köra dit, så kastar jag mig iväg — och kompisen kommer bara några minuter för sent. När jag se’n pustar ut och grunnar på hur jag ska komma ifrån matlagningen så smärtfritt som möjligt ringer nästa kompis. Hon och hennes make är på väg till min by för att besöka ett museum härstädes, och vill gärna titta in efteråt. Nu ta’r en ack så välbekant katastrofstädning vid. Eftersom SMHI aviserat regn, vågar jag inte lita på att vi ska kunna sitta ute, utan röjer försäkerhets skull ett par stigar till sittmöbeln, och plockar undan alla märkliga smågrejor som någon sprider ut över hela huset medan jag sover. Mitt i den röjningen ringer det igen, här där telefonen kan vara tyst flera veckor i sträck betraktar jag fyra samtal (fem förresten, eftersom felringaren ringde två gånger) på en dag som att bli nedringd. En väninna som vanligtvis är kortfattad i telefon, hade behov av att prata av sig.
Vännerna kommer och vi slår oss ned under magnolian —tyvärr kommer även regnet, men magnolian är tät och vi sitter kvar ända tills trädkronan börjar släppa igenom nederbörden. Just som vi håller på att gå in kommer några jehovanter och vill rädda våra syndiga själar undan helvetets kval. Men de är vänliga och välupp-fostrade och dra’r sig genast tillbaka när de inser att de kommer olämpligt.
Om man bortser från att jag river ned en pelargon med min ryggsäck (vilket väl beror på att jag är oaktsam, inte att livet är illvilligt) så händer inte så värst mycket mer, utom att min tekniska utrustning strular och innan jag lyckas fixa problemet tror jag att jag måste bege mig till närmaste metropol för att få sakkunnig hjälp. Lättnaden är stor när allt ordnar sig.
Jo, biblioteket ringer och frågar om jag är intresserad av några böcker som de vill bli av med. Klart jag är!

Håller som bäst på att hämta mig efter den fartfyllda da'n (minns att allt är relativt!), och räknar med att ta' itu med brev, mejl och väntande böcker — och allt det andra jag planerat just den da'n (och i stort sett vareviga dag).

torsdag 21 juli 2011

Heder åt en sådan kvinna!


Studio Ett hade i dag ett kort (alldeles för kort) inslag med Britta Stensson, som fått Svenska Akademiens svensklärarpris. Hon har i över tjugo år arbetat med barns läsning, och berättade om hur de arbetar i den skolan där hon är verksam. Hur man börjar dagen med högläsning, som se’n följs av individuell läsning.

Hade man inte kallat henne ”svenskalärare” hade allt varit perfekt!

Gutenberg, grammofonarkivet och jag

Edward Alexander MacDowell

Jag har nog nämnt tidigare att det vimlar av böcker om musik och musiker hos Gutenberg — och även ett antal skrivna av musiker.
Med jämna mellanrum läser jag någon av dem och tänker att det här måste jag skriva om. Man tänker så mycket.
Nu senast har jag ägnat mig åt en bok med den nätta titeln:Contemporary American Composers — Being a Study of the Music of This Country, Its Present Conditions and Its Future, with Critical Estimates and Biographies of the Principal Living Composers; and an Abundance of Portraits, Facsimile Musical Autographs, and Compositions”. Den är skriven 1900 av en herre vid namn Rupert Hughes. Wikipedia har en kort artikel om honom, med ett porträtt, han ser ut precis som han skriver!
Men oavsett vad jag tycker om författaren och hans preferenser är det intressant att få lära känna kompositörer som jag aldrig hört talas om tidigare.
Metodisk som jag är, började jag från början, och den första kompositören som behandlas är Edward MacDowell (1860-1908), som jag faktiskt hört talas om, men inte mycket mer.
”The matter of precedence in creative art is as hopeless of solution as it is unimportant. And yet it seems appropriate to say, in writing of E. A. MacDowell, that an almost unanimous vote would grant him rank as the greatest of American composers, while not a few ballots would indicate him as the best of living music writers”, inleder författaren kapitler som handlar om denne man. Naturligtvis blev jag nyfiken, och när jag hittar en ljudfil till ett av hans stycken klickar jag på den länken. Tyvärr är ljudet så lågt att jag nödgas krypa in i datorn för att höra något. Och eftersom jag är en storlek större än min dator, hörde jag inte mycket av stycket.
Då bestämmer jag mig för att fråga om Önska i P2 kan spela stycket för mig. Stycket jag önskade är ”Clair de lune” (Debussy och Fauré var alltså inte ensam om att inspireras av månskenet), men efter att ha dammsugit skivuniversum kunde grammofonarkivet konstatera att det inte finns några inspelningar av det. Men Lars-Erik på grammofonarkivet kunde istället erbjuda mig ett annat stycke av E. A. MacDowell, ”To a Wild Rose” (Op. 51:1), som han säger är vackert. Min mor som minns stycket se’n sin barndom håller med.
Så i morgon mellan 9 och 10, kommer ”mitt” stycke att spelas.


Clair de lune

Det bästa som sagt i radion


Eller för att vara mer korrekt — det bästa råd som getts


är att man i Önska i P2 tipsade om Kungliga Akademiens ljudmanifest. Det ta'r kanske en kvart att läsa — men gör det! Det är i allra högsta grad läsvärt. Jag blev så glad över att få länken dit, för jag hörde talas om manifestet för flera år se'n, men läste det inte, och har se'n glömt bort dess existens. I inledningen står bland annat:
"Den akustiska nedsmutsningen är nu omfattande även i Sverige. Överallt och när som helst på dygnet utsätts vi för ljud vi inte önskar. Den totala ljudnivån ökar på ett i det närmaste okontrollerbart sätt. Allt fler blir störda av buller, allt fler får obotliga hörselskador."

rustad för ett väntrum

See how nature — trees, flowers, grass
— grows in silence; see the stars, the
moon and the sun,how
they move in silence. . . .
We need silence to be able to touch souls.
Mother Teresa

När man kommer in i ett väntrum där radion eller teven är påslagen, känns det inte riktigt bra att gå direkt fram och stänga av, så numera är jag alltid utrustad med antifoner när jag vet att jag ska tillbringa tid i ett väntrum. Tyvärr stänger de inte ut allt ljud, då är en lösning att ta' en stol och sätta sig utanför — med risk för att jag inte hör när jag blir uppropad.

onsdag 20 juli 2011

Grattis Erik Axel!

Erik Axel Karlfeldt
20 juli 1864 - 8 april 1931
Johan Axel Gabriel Acke, 1918

TILL EN JORDFÖRVÄRVARE

Vad trevar du i nordanskog
kring bondens magra lott?
Finns det ej grevar övernog
som sälja fädrens slott?

Om du har skammen att ha nått
mest guld i denna nord,
lägg ej därtill ett värre brott:
att röva ärlig jord.

Är det ej nog du river berg
och skeppar ut vårt järn
och lämnar kvar blott rost och ärg
till landets verk och värn?

För dig går forsen utan hejd
och trälar löddrigt vit,
din ära stinker kring vår nejd
i skyar av sulfit.

I denna tid, då allting slås
i kras med järn och gull,
finns endast ett som ej förgås,
och det är jordens mull.

Här ha vi värjt sen hedenhös,
från far till son och måg,
vår vissa rå, vårt säkra rös
kring havre, korn och råg.

Här vart för trogen id förlänt
vad i ditt överflöd
du ännu aldrig själv har tjänt:
ett heligt dagligt bröd.

Den gamla byn, den svenska byn
står tyst med tomma hus.
Ej reses majstång mer mot skyn,
ej tänder kvällen ljus.

Gå dit och hör, om du har mod,
hur träden gny en höst.
Där susar sång om ätteblod,
där talar Abels röst.

Ty det som bort från jorden kom,
det irrar som en fläkt,
och jorden blott kan föda om
en bättre mänskosläkt.

tisdag 19 juli 2011

Skogshallonexpedition


hall`on subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: hall-on-et
• ett rött, sött, ngt klibbigt bär som eg. består av sammansatta småfrukter: hallonsaft; hallonsylt; skogshallon; vildhallon; plocka ~
BET.NYANS: om hallonbusken
HIST.: sedan ca 1550; speciellt svenskt ord av omdiskuterat urspr.; trol. besl. med hall 'häll, klippa' med bet. 'bär på stenig mark'

Vi har en hallondjungel på ödetomten norr om oss — där slingrar sig hallonlianerna ömt kring sig själva, varandra och den som plockar hallonen. Det är inga bär som skulle vinna en skönhetstävling på en brittisk trädgårdsutställning — ni vet de där tävlingarna där de väger bären på precisionsvåg och mäter dem med skjutmått. Mina skogshallon är små och ramlar sönder i sina beståndsdelar när man plockar dem. Men de blir utmärkta till sylt och bakverk. Planerar en Margarethapaj till i morgon.

Passa på att önska

Schubert at the Piano, 1899
Gustav Klimt

Det är nog många med mig, som av olika anledningar lyssnar mindre på radio på sommaren än annars. Just nu flyter det in färre önskningar än vanligt till Önska i P2. Det betyder att du har större chans att få dina önskningar uppfyllda om du passar på att önska ett musikstycke nu.
Jag hörde slutet av programmet i morse, och förstod att det pågår en diskussion om vilken musik man vill höra i väntrum och på andra offentliga platser. Själv tycker jag att all musik i offentlig miljö är en sanitär olägenhet — även min favoritmusik! Vill man lyssna på musik ute bland främmande människor bör man göra det i sina privata lurar!
Du kan ringa 0470-374 82 och tala in din önskning på telefonsvararen, eller mejla till spela@sr.se

Grattis Edgar!

Edgar Degas
19 juli - 1917
Self-Portrait, c.1855

Portrait of Hilaire de Gas, Grandfather of the Artist, 1857

Breaking-In, 1860s.

Woman with Chrysanthemums, 1865

Spartan Girls Challenging Boys, c.1860-62

Semiramis Building Babylon, 1861

Girl in Red, c. 1866
Mme Eugenie Fiocre in the Ballet "La Source", c. 1867-68

kMonsieur and Madame Edouard Manet. Degas painted his fellow-artist listening to his wife playing the piano; Mme Manet was considered a particularly gifted player of German music. Degas gave the painting to Manet; but the latter was dissatisfied with Suzanne’s face and cut the canvas accordingly
Portrait of Madame Camus, 1869-70

The Song Rehearsal, 1872-73

The Pedicurist, 1873

Ballet Rehearsal on the Set, 1874

Dancer, c. 1874

At the Beach. 1876

Lady in Town Clothes, c. 1879

At the Milliner's. 1882

Landscape, 1892

Race Horses

Begreppsförvirring

En gång i min ungdom gick jag på en kurs för scoutledare, där vi gick på en hajk de sista dagarna av kursen. Vi var fem tjejer, från olika delar av landet i vår patrull. Ulla kom från Medelpad, och var en hejare på att orientera, innan vi andra hade fått upp våra kompasser, stoppade hon ned sin pekade och sa’: “åt det här hållet ska vi”. Vi lärde oss snart att hon alltid hade rätt, fast vi aldrig blev kloka på hur hon bar sig åt. Se’n plöjde hon rakt fram, utan hänsyn till om det var möjligt att gå där eller inte.
Nu var det inte hennes förmåga att orientera som förvirrade några av patrullens medlemmar, utan hennes terminologi. Rätt som det var, kunde hon stanna och säga: “nu tycker jag att vi sätter oss och äter en bulle”. Första gången det hände, blev Ingrid alldeles till sig, “oh, har vi bullar med oss, det visste inte jag” sa’ hon, och sken upp. Ingrids lycka blev kortvarig, för när Ulla sa’ bullar, menade hon fika, och till Ingrids stora sorg (och min glädje) innebar det knäckebröd. Jag vet än i dag inte om det var Ullas högst privata sätt att uttrycka saken, eller om det var, och i så fall, kanske fortfarande är, något dialektalt.

måndag 18 juli 2011

Flick-Fredrik

Frederick av Utrecht,
ca. 1630 by Frederik Bloemaert

Att Flick-Fredrik inleder fruntimmersveckan är väl allom bekant, men inte förrän i dag visste jag att den 18 juli är helgonet St. Fredericks dag.
Han föddes i Friesland omkring 780, och blev biskop i Utrecht omkring 825 (somliga källor säger att det var cirka tio år tidigare.
Det tycks som han var en from och lärd man, som med stor nit bekämpade hedendom och skörlevnad.
Enligt legenden blev han mördad den 18 juli 838. Kort därefter blev han helgonförklarad, och är nu de dövas skyddshelgon.

Ett nytt lagförslag

från mig.

Det borde vara olagligt att sälja trädgårdsredskap med gröna skaft! Jag vet inte hur mycket tid jag la’ ner på att leta efter sekatören med gröna handtag i går. Naturligtvis var det väl korkat av mig att släppa ned den i skottkärran ibland, men vad gör man inte när man vill ha alla pryttlar på ett ställe. Förresten är det nästan lika svårt att hitta den i gräset på backen.


Och slutligen ett gott råd.


Lasta inte kärran för full — i synnerhet inte om du ämnar dra' den tvärs över en sluttande yta!