torsdag 21 oktober 2010

Ett oförglömligt minne




Det var en mörk höstkväll någonstans utanför Winnipeg, fråga mig inte var, som vi beslöt oss för att äta på en drive-in-restaurant. Jag minns inte längre var vi hade varit, men jag vet att vi var på väg hem när vi praktiskt taget snubblade på den lilla restaurangen, som föreföll utslängd mitt i Ingenstans.


Jag var inte hungrig, så jag roade mig med att titta ut genom bilfönstret medan de andra åt. Så värst mycket såg jag inte, men det fanns några gatlyktor närmast huset. Då såg jag Djuret. Det var stort som en bäver och när det vände så jag såg den bakifrån såg jag att silhuetten nästan var trekantig. Vad i all världen är det som kilar runt där, frågade jag mina kompisar. Då kom det en till, och de kom närmare bilen och vi kunde konstatera att det var råttor.
Det måste väl vara det perfekta stället för en rått-koloni att etablera sig — men den kan inte ha varit roligt att jobba där!



Två råttor
Vincent van Gogh
.
Det här minnen gjorde sig gällande i morse, eftersom jag drömde att jag hade en stor råtta som keldjur. I drömmen var råttan och min älskling samma varelse — såsom det plägar vara i drömmar, utan att man för den skull tycker att det är konstigt.
Jag kan tänka mig att drömmen orsakades av Christinas följetong om kampen att avhysa mössen som ockuperat stationen.

OK, jag vet att det här är en jordekorre — men
de är ju faktiskt släkt med Stationens ockupanter.
.
Som vanligt inser jag att det är det lätt att gå vilse på nätet — eller ska jag säga att det är omöjligt att inte gå vilse — när man börjar leta efter information. Jag hittade massor med spännande, ibland förfärliga, artiklar och bilder om råttor. En som enbart var trevlig att läsa var den om råttorna som kan spåra tuberkulos. Något som jag läst om tidigare men totalt glömt bort.

6 kommentarer:

  1. Råttor, ja...
    finns det något djur som är så illa omtyckt som råttan? Jag tror nog att de flesta får knottror på skinnet bara man tänker på de intelligenta varelserna, men sedan finns ju tamråttorna som hålls som husdjur.
    Jag betackar mig för att få dem till vänner, fastän mitt hjärta har ömmat för dem när jag har lyckats fånga dem på något sätt och förpassat dem till sällare jaktmarker..som vanligt står man med ett tveeggat svärd som djurvän..men det finns gränser som måste hållas när man innehar ett livsmedelsföretag. Ingen pardon.
    Tack och lov så tycks vi fortfarande ha vår hermelin kvar i källardomänerna...den håller rent
    Tack för intressant och trevligt råttinlägg:)
    Karin

    SvaraRadera
  2. Tack alldeles särskilt för den verkliga Älsklingen och alla hans artfränder!

    SvaraRadera
  3. Underbar film!
    Råttorna är inte lika underbara.
    /Anki

    SvaraRadera
  4. Karin,
    Vet inte om vi har vår hermelin kvar - lättare att se på vintern när det är snö. Men vi ahr tack och lov inte haft möss inne på några år. Mössen är ju söta - men de där stora råttorna är läskiga. Ofta har de sjukdomar och ser rätt malätna ut dessutom.
    Och de söta ekorrarna tänker man ju inte på att de faktiskt också är råttdjur.

    Olgakatt,
    Älsklingen hälsar!

    Annkatrin,
    Ja, filmen var rolig - men rätt läskig med karlarna som nästan dreglade när de tittade på flickorna.
    Och råttor klarar jag mig bra utan!

    Margaretha

    SvaraRadera
  5. Råttor och möss är nästan det värsta jag vet. Hade en i skåpet i våras och jag vägrade att vara ensam innan den hade avlägsnats så MM fick ta ledigt från jobbet dagen därpå...

    Vad beträffar filmen vill jag bara säga att karlar är sig lika genom tiderna...

    SvaraRadera
  6. Musikanta,
    Ja, både möss och karlar är sig lika - och kommer nog att så förbli!
    Margaretha

    SvaraRadera