lördag 24 juli 2010

Pang, pang


Inte bara när det gäller djur
är det fånigt att leka död

Såg nyligen ett par småkillar skjuta på varandra — den ena med en kvist och den andra med bara handen (ni vet, med pekfingret och långfingret, medan tummen håller ned ringfingret och lillfingret). De var säkert inte mer än fyra år.
När jag var fyra år tror jag knappast att jag hade en aning om att fanns skjutvapen. Men som jag talat om tidigare, tillbringade jag dagarna under skolåret på KFUK:s barnkrubba på Folkungagatan — och även på den tiden lekte små gossar krig, så jag lärde mig så småningom att man kan skjuta ihjäl varandra på skoj.
En av killarna var den stolte ägaren av ett cowboybälte, det hade plats för patroner — så jag blev ju tvungen att gå hem och fråga vad patroner var för något.
Hela avdelningen traskade ofta iväg till Vitabergsparken för att leka — där på sydsidan (sydost kanske) fanns en liten lekpark (kanske finns än i dag?). En dag när vi var där och lekte blev jag skjuten. Jag minns inte om killen hade en leksakspistol eller om han bara använde handen eller en pinne, men jag minns att han han sa' "pang, pang, du är död". Eftersom jag aldrig blivit skjuten förut och inte visste hur det gick till, fick skytten instruera mig "ligg ned, med armarna rakt ut!" Efter en stund tyckte jag väl att det var obekvämt att vara död, så jag ändrade ställning. Då blev det ett himla liv på skytten, jag var ju död och fick inte röra mig. Det hela slutade med gråt och tandagnisslan, jag fick inte vara med och leka och tanterna fick rycka ut för att gjuta olja.

6 kommentarer:

  1. Vissa djur har ett instinktivt beteende att "spela" döda, bara för att överleva
    Karin
    som har solsken och inte har fått något regn

    SvaraRadera
  2. Jag lekte många krigslekar när jag var barn. Vi hade ingen TV, men min pappas chef hade och där såg jag en gång Wilhelm Tell. Några grannar hade också TV. Jag minns att jag och mina kompisar smög in i grannarnas trägård och tittade på bröderna Cartwright genom deras vardagsrumsfönster.
    Idag har jag med sorg i hjärtat kastat bort min älsklingsrevolver. Min syster och jag rensar ur mitt föräldrahem. Det är över femtiofem års samlad bråte.
    Cowboys och indianer var våra standardlekar när jag var barn
    ... och när vi blev lite större lekte vi agentlekar. Mannen från Uncle var en amerikansk TV-serie med en massa spännande "ny teknik". Vi installerade avlyssningsutrustning med granngrabbens rullbandspelare och arrangerade möte med misshagliga grannungar.
    Mina mest spännande lekar var regelrätta krig med de andra kvarterens ungar. Jag älskade att slåss och var bra på det. I småskolan och mellanstadiet klådde jag alla killarna i min klass.
    Men numera är jag pacifist och ickevåldsförespråkare.

    SvaraRadera
  3. Kommer inte ihåg att jag någonsin lekte med låtsaspistol eller gevär när jag var liten. Jag växte ju upp under kriget (det andra som MM brukar påpeka) och då var krig ju blodigt allvar och jag tror inte vuxna uppmuntrade till eller tillät det.

    Däremot slukade jag indianböcker och hade koger med pilar och båge som vi sköt med. Mockasiner gjorde jag också. Men vi sköt aldrig PÅ varandra utan vi smög mest i buskarna och sköt prick på träden.

    Krigslekar är ju typiskt för småkillar - som lärare tror jag aldrig att jag har sett flickor delta i de lekarna på skolgården. Du måste ha varit ett strålande undantag på den tiden :-)
    En skön helg önskar jag dig

    SvaraRadera
  4. Hoppas din dator snart är frisk så att du kan återkomma, Margaretha! Vi saknar dig!

    SvaraRadera
  5. Var är du? Vi saknar dig!

    SvaraRadera
  6. Vi är flera som är oroliga. Du kan väl höra av dig!

    SvaraRadera