lördag 26 september 2009

När nu blir då




Gutenberg hade inte så mycket att komma med i dag – en diktsamling från 1911, en barnbok som jag tittade närmare på bara för att Tony Sarg gjort illustrationer-na till den och en bok om ett bilmärke jag aldrig hört talas om – Duryea.
Tony Sarg upptäckte jag förra lördagen, men dagens bok var jag inte så imponerad av. Har bara hunnit kika på några av dikterna, men de gav mersmak så jag kommer att återvända. Kanske är verser ett bättre ord – det är tämligen lätt gods.
Och så boken om det för mig okända bilmärket. Jag är ingen bilfantast, och har inte några större kun-skaper om några fordon. Men min far var ingenjör och arbetade med bilar och trafiksäkerhet i hela sitt liv – och jag har inte kunnat undgå att bli lite nyfiken på även sån't som jag inte är bra på.

Det som slår mig är hur mycket kunskaper som för-svinner när en människa dör. En del skriver avhand-lingar och memoarer – men de allra flesta av oss ta'r med sig alla specialkunskaper vi har skaffat oss under livets gång. Kunskaper som vi kanske inte ens värde-rar särskilt högt, när vi är mitt i vardagen. Kunskaper som vi tycker är självklara.

Workmen in the Duryea factory in Springfield, Mass.,
working on some of the thirteen 1896 motor wagons.
(Smithsonian photo 44062.)
.
Det hade varit så roligt att visa far bilderna från den här bilfabriken, och fråga honom om han kände till märket. Det är jag förresten säker på att han gjorde, när jag läser att bröderna Duryea konstruerade den första bensindrivna bilen. Sån't kunde han.


Christina skrev för lite se'n om allt man inte frågat, om alla undringar man står med när man inte längre kan fråga. Jag har burit med mig de tankarna. Ibland tycker jag att det är viktigt att notera att fråga och försöka lagra och minnas. Men andra gånger tycker jag att det allra viktigaste är att vara tillsammans nu. Det är ju alla nu man kommer att bära med sig när föräldrarna, livskamraten eller vännerna inte längre finns. Men förmodligen utesluter inte det ena det andra.

2 kommentarer:

  1. Det där sista du skrev, visst är det så.
    Det är en omöjlighet att fråga om allt innan det är för sent.
    Det hör väl ihop med saknaden - att de har tagit med sig en del av ens liv.

    Vilka fina bilder från din barndom, för den lilla flickan är väl du?

    SvaraRadera
  2. Christina,
    Ja, det är jag.
    Även om jag ibland blir irriterad på mig själv som ska fotografera ALLT, så är jag glad över att jag har alla dessa bilder från min uppväxt. För även om jag har lika många inre, odokumenterade bilder, så är det något visst med att plocka fram och titta på alla gamla bilder.
    Margaretha

    SvaraRadera