onsdag 2 september 2009

En fångad dag



Den varma våta morgonen övergick till en varm och solig sommardag och vi beslutar oss för att fånga den i flykten. Packar sallad, "tjiskejk", (ja Ellen, recept kommer –nå'n gång) myggmedel och några böcker och far norrut.
Att plocka bär är väl inte min favoritsysselsättning, särskilt inte bär som man måste böja sig för att plocka, men det är så rofyllt att gå efter stranden och fylla hinkarna. Tankarna strövar de också – natur-ligtvis till min far, som var en hejare på att plocka bär – men även till vänner och bloggandet. Jag skriver mentala brev och blogginlägg, och önskar att jag kunde banda mina tankar så att jag bara kunde skriva ut dem när jag kommer hem.
På en del ställen är blåbärsriset så högt och blåbären så stora att jag undrar vem som gödslat i skogen – nåja, det måste väl vara fjolårsgödsel om det har hunnit verka...
Så ta'r mig tankarna många år tillbaka, till en dag när jag fick besök i verksta'n av en ung kvinna. Hon talade svenska med en lätt brytning, både den och hennes klädsel fick mig att tro att hon var schweiziska. Efter en stunds samtal visade sig min gissning vara korrekt, Esther var från Schweiz men arbetade nu i Sverige. Som barn hade hon förälskat sig i Putte i blåbärsskogen – och så fort hon blev gammal nog att resa på egen hand, tog hon sig till Sverige. Det får mig att fundera över hur ofta man egentligen har kraft, envishet och naturligtvis möjlighet att följa sin inre röst, och göra det man alltid drömt om.

Tankarna vandrar – nej, småspringer – och jag försöker hänga med, några blogginlägg jag läst på sistone, har fått mig att minnas en del märkliga sammanträffanden i mitt liv. Kanske kan jag få ihop ett par inlägg om dessa episoder, men nu ska jag strax iväg på en utflykt med en före detta elev och numera väninna.


6 kommentarer:

  1. Just så är det. Det poppar upp det ena efter det andra som man skulle vilja sätta på pränt.
    Jag (fel att börja en mening med jag) tycker att det är svårt att få en röd tråd ibland eftersom tankarna far åt alla håll.
    mvh R

    SvaraRadera
  2. Bara man inte börjar varje mening med jag, så är det väl helt OK. Det var på självförnekelsens tid vi lärde oss att det var fult att börja med jag. Däremot tycker jag att det ser illa ut när man skriver "jag och Renée" - vet inte om man lär sig den lilla artigheten att nämna sig själv sist längre.
    Jag börjar ibland skriva ett blogginlägg, men så händer något och jag hittar det flera veckor senare. Ibland är det inaktuellt - ibland är det användbart. Klart är att skulle jag hinna skriva allt jag tänker skriva, så skulle nog folk inte orka läsa allt.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Jag blev så glad åt ditt inlägg. Känner igen mig med tankar och idéer som flyger igenom huvudet. Hoppas ni fick en riktigt härlig stund vid sjökanten.

    SvaraRadera
  4. Maggan,
    Tror nog att de flesta av oss har svårt att hänga med i svängarna när hjärnan lägger i överväxeln. Och inte tycker jag att det blir enklare med åren. Jag lever, jämfört många andra, ett långsamt och händelselöst liv, ändå har jag svårt att sortera bland intrycken.
    Vi hade en perfekt eftermiddag, med matsäck, läsning och bärplockning - och en vidunderlig utsikt.
    Margaretha

    SvaraRadera
  5. Det låter så vilsamt. Gå där utefter vattnet med bärhinken, plocka lite, språka lite, räta på ryggen då och då och spana över nejden, tänka och språka lite till och sedan sätta sig till filts med matsäcken. Blå om fingrarna och med hinken fylld med bär (hoppeligen).

    När man kommer hem blir det rens, men så är det väl alltid.

    Dina inlägg prasslar och viskar, Margaretha. Prasslar, viskar och doftar...

    SvaraRadera
  6. Mira,
    Nu hoppas vi på fler dagar som lämpar sig för utflykter.
    Jo, rensa hör liksom till - men eftersom jag inte är ute efter stora mängder bär, så finplockar jag (ett bär i taget) då blir det inte så överväldigande när man kommer hem.
    SMHI har aviserat sol på måndag - så kanske kan jag prassla, viska och dofta mer då.
    Margaretha

    SvaraRadera